Aftonbladet – 25 oktober 1867, sida 2

nästan som en mensklig stämma. Båter syntes dömd att gå under; genom ansträng ningen att komma i lä, skar den en gäng för högt upp i vinden och försvann åter. igen alldeles. Det var som ett underverk för dem som stodo på stranden att se båten för andra gången komma upp, likvisst med kölen upp, och de tre männen ännu hålls sig fast dervid; men den höjde sig blott för att med den ursinniga floden drifva djupt in i dimman och långt från land. Den drej på ett afständ af knappt tjugo alnar förbi udden der Dick och Fontaine stodo tillika med två andra män. Gud i himmelen, en af dem är redan borta, ropade Dick och började instinkt likt linda ett rep om lifvet. Fontaine pekade på ett mörkt föremål som flöt på vågorna. Se, sade han, ?hvad är det der?? Och i samma ögonblick fattade han i ett rep och innan någon hann förekomma det, hade Han kastat sig i vattnet. Stackars Fontaine! Det var blott en tom tunna som flöt på vågorna och då han grep efter den halkade den ur hans händer. En häftig tjutande stormby, åtföljd af ett störtregn, rusade fram, så att man ingentibg kunde se, men linan slaknade i den mans hand som höll den. Han har släppt linan?, sade en af männen, förskräckt, och i nästa ögonblick hade Dick, han visste knappt huru, kastat sig i vattnet och kämpade nu med vågorna. Det var ett underbart och förfärligt ögonblick då en ofantlig, brusande våg, lyfte honom på sin rygg. Himlen tycktes falla ned öfver honom, hans hjerta stod stilla, kalla berg stego och föllo. Först hade han fullt medvetande om allting; han märkte ill och med det långa, svarta sjögräset, som flöt förbi hans ansigte. Hastigt, förrän