Aftonbladet – 24 oktober 1867, sida 2

fyra francs, Det var en dag då jeg icke hade en bit bröd i huset. Catherine darrade då hon hörde den skrällande stämman, som talade om längesedan lydda tiders sorger. Hon började längta derifrån — önska sig hem igen. Den lilla zossen hade somnat nu. Hon lyssnade till regnet som slog på föasterrutorna, till eldens prakande, till spionrockens surrande. De törre barnen skrattade och lekte i en vrå. samla Nanon spann och spann. SAck så mycket jag har genomgåtl, mum: ade bon. Min petiot — han var bara tio ir — få snäll, så lydig. Hör på mig så kall jag berätta något för er. Han far ut vå sjön med sin far och sin äldre bror, ch mot den tid jag väntade dem hem, sick jag in till en af grannhustrurna och on sade: Min stackars Nanon, vill du spinna vå marker lin åt mig? Men jag sade nej, y jag skulle laga min mans camiche — han unde behöfva ömsa kläder när ban kom em — och så höll jag på med ett par små vackra träskor åt min petiot.. Men då sade Iarion så här: kanske han aldrig mer beöfver några ekor, min stackars Nanon. Och lå såg jag upp och fick se att flera persoer hade kommit in. Och jag sade: Hör nig, Marion, jag vill veta det värsta så erna först som sist. Jag har förlorat min ubbe? Ack, min fru, det var icke han en gången; ban hade kommit i land — olket från S:t Laurent hade räddat honom. len min petiot — han höll sig fast i sin ars rockkrage och kragen brast, då de rogo dem i land. Ack, jag har haft olycor nog i mina dagar...4 Öch gamla Naon spann och spann. (Forts. följer.)