Aftonbladet – 24 oktober 1867, sida 2

men ingen kom på mycket länge — åtminstone tycktes det henne så. Då dörren slutligen öppnoades, var det samla Nanon, som långsamt stapplade in, stirrande och blinkande med sina gamla, blodsprängda ögon. En kall, våt vindpust, kom in med henne och barnet vaknade och började gråta. Nenon tycktes alls icke förandrad öfver alt se Catherine der. Jag kom tillbaka för att-se till barnen?, sade gumman. ?Om jag vetat att ni var här, har jag visst dröjt längre dernere. De sunna ej få båten omkring udden. Isabesu har gått till den heliga jungfruns kapell för att bedja för dem. :Gossen der är törstig?, iillade hon, slog litet mjölk i en kopp och gaf det gråtande barnet. De andra barnen rängde sig omkring henne, men hon stötte lem bort. Derpå tog hon med darrande hand sin spinnrock, flyttade den fram till spiseln, och började spinna, liksom af gammal vana, under det hon pratade och oupphörigt såg mot dörren. De skulle komma hit och säga oss huru let är derborta, sade hon. Men mären ir der och grefvinpan och hennes son ockål! Ack, det är icke första gången de vänta å der vid stranden... Se på mitt spinnockshjul — det är fyrti år gammalt. Många aker hafva händt sedau det först började nurra omkring.4 tHuru många tusen gånger det måste afva vändt sigt, sade Catherine. SAck, min fru, många gånger har jag uttit uppe till klockan tu på morgonen för tt förtjena bröd åt mina barn, sedan min nan dog ifrån mig. Ibland greto de för det ag ej hade pågon mat åt dem. Men herr yrkoherden var mycket god emot mig. Mod, stackars barn?, sade han; och han Sorde en insamling åt mig och jag fick