Aftonbladet – 24 oktober 1867, sida 2

Vore det icke bättre att vi förde er hem?? sade grefve Jean. Huru skall ni komms bärifrån?? Ån, Charles bryr sig ej om regnet; det är så liten bit att gå?, sade Catherine. PJag måste stanna bär hos barnen.? Dick och grefven gingo skyndsamt mot stranden, dit den tomma vagnen följde efter. Datherine skyndade in i stugan. Hon tog let gråtande barnet på sina armar, kastade itet rishalm på elden, satte sig på en pall ch försökte värma och tysta den lilla. Rummet, der barnen befunno sig, var långt och lågt med det vanliga stora ekskåpet och len vanliga stora spiseln. Regnet slog mot fönsterrutorna och stormen skakade dem; elden lyste med osäkert och bedröfligt sken, ågade upp litet emellanåt och belyste en iten gipsbild af den heliga jungfrun, prydd ned en liten krans af konstgjorda blommor. Stor oreda rådde i stugan; stolarne stodo nidt på golfvet, sländan låg i spiselvrån. Oatherine såg detta först sedan hennes ögon lifvit vanda vid mörkret derinne; ty föga jus kom från fönstret och hon hade bedt varnen stänga dörren. De stodo nu omring benne och stirrade förundrade på den ;reona damen, som de kanske trodde vara himmelens engel, kommen direkte dit ör alt sölva den jämrande lilla. Catherine ade tagit af sin hatt och det lilla mörkockiga hufvudet lutades tankfullt framåt, lå en sak, efter den andra kom i hennes ankar, så att hon nästan glömde hvar hon ar. Då och då hördes emellertid från barjet en liten klagolåt, men inom kort somjade det, insvept i den mjuka kaschemirjalen. Stundom trodde sig Catherine höra otsteg utanför dörren och tänkte att det ar Fontaine, som kom för att hemta henne,