Aftonbladet – 24 oktober 1867, sida 2

med så stor hastighet att man inom någre ögonblick fick sigte på sjön, hvars skum. mande, vilda vågor bäfde sig öfver hvarandra. Grefven steg upp för ett se efter båten, men hans hatt blåste af och regne slog honom i ansigtet så att han kunde in. gentiog se. Vinden hade sedan morgonen slagit om och blåste nu från nordvest. De foro förbi träkorset vid vägkanten; de våta kransarne blåste hit och dit, regnet strömmade öfver stentrappan vid korsets fot, dimman tjocknade bakom det. Catherine kunde kvappast tro att det var samma plats der hon i den soliga morgonen tog farväl af sin make. Sedan foro de förbi kyrkan och prestgården, öfver hvars port de stora trädens kronor vaggade och brakade i stormen, och slutligen kommo de till Lefebres stuga, som stod för sig sjelf ett stycke från bygatan. Här stannade vagnen, men ingen menniska tycktes vara der. Slutligen hördes rösten af ett gråtande barn derinifrån och ett par andra barn kommo fram till dörren, tittade ut, men sprungo strax in igen. De ha gått och sett efter båten, allihop?, upplyste slutligen en liten flicka, och grefvinnan hade också gått, gaf bon till svar på Coatherines fråga. Regnet föll alltjemt i strömmar. Barnet inne i stugan skrek genomträngande, klaande, öfvergifvet, hjelplöst. Greiven såg n genom fönstret. Han ligger på golfvet, stackars unge?, sade han. Var så god och släpp mig ut!? ropade Datberine hastigt. Arma lilla barn! Jag vet hvilken det är — jag har varit här förr. Jag skall vänta här på grefvinnan om ni vill säga min man hvar jag är och bedja honom sedan hemta mig här.