Aftonbladet – 24 oktober 1867, sida 2

märkte hans förträffliga, men alltför välme: nande svärmoder. Min brorson sade just, att han fruktade det fru Meårard hade fattat stort misshag till honom?, sade grefvinnan skrattande. Jag vet att hon är litet kinkig ibland.? Hon är en person af stor erfarenhet. sade Fontaine, ?och man kan ej tadla hen ne för det hon anser att, under vanliga omständigheter, bekantskapen med en ung elegant man al verld icke är önskvärd för en ung hustru som Catherine. Hon kunde frestas att göra jemförelser — men naturligtvis som det nu är — herr Butler är ju förlofvad...? Fontaine afbröt sig tvärt och såg på grefvinnan, ni vigste det icke?? fortfor hs jag har glömt mi.t löfte. — fru grefvinna. jag bönfaller derom — — fråga mig icke mera — låt mina ord begrafvasi glömska.? Han borde vetat att grefvinnan var bland alla skapade varelser den som minst skulle lyssna till en sådan begäran. Hon gjorde kundrade frågor, hon gissade, hon bad, hon försökte på allt sätt utleta hvad hon ville veta. Hon gaf sig ej ett ögonblicks ro förrän hon hade tvingat sitt offer att uttala Reines vamn. Hennes nästa steg var att resa bort till arrendegården, upprörd som hon var. Petitpere gick omkring der med sin vän Barbeau, båda klädda i träskor, stoppade med hö. De besågo tillsammans ladorna, svinen, den hvita hästens lama fot. Grefvionans snkomst öfverraskade dem natarligtvis på det högsta, men gamle Chretien sygrade dock artigt och redigt på alla hennes häftiga frågor... Ja, Reine var borta, kommer froligen igen i morgon; behagade icke grefvinnan nägra förfriskningar — litet smörbröd — litet mjölk?...Ville hon icke hvila litet. Hon var trött, ville