förut med händerna i fickorna och såg mörk ut. Catherine Beamish gick vid sin mans arm och talade med honom. För första gången under nela utfärden fann fru Fonuine att den icke var så nöj:am ändå; en underlig kyla, likt en aning om olycka, grep henne hastigt. Hon kom ihåg det sedan. Då hon åter kom ut genom den stora portea tyckte hon sig lemna mera frid och bön bakom sig, än som någonsin kunde finnas utom klostret, och dock var hon glad att komma derifrån och få följa med det verk. samma lifvets ström. Hvem kan säga hvar friden finnes?... George Elliot har en gäng segt att himmelriket är inom oss, och icke finnes hvarken här eller d:r, af dem som fäfängt söka det. Reine Chrtien trodde sig hafva funnit det i ljudet af templets heliga sånger — bland templets heliga, för verlden likgiltiga qvinnor. Hennes bjerta hade slitits af tvilvel. Catherines lilla förmaning, hennes halfva bekännelse, hade uppväckt den slumrande svarisjukan hos denna ovanliga och känsiiga natur. Reino hade föraktat sig sjeM för denna känsla, stridt deremot, glömt den j ett utbrott af tacksamhet och sadakt. Och vu, då hon låg bedjande i koret och at en händelse öppnade ögonon, såg hon titt hjer tas hemligaste tankar likasom st, lefvande framför henne, Der stodo Dick oeh Catherine, eida vid sida, på andra sidan gallret; innanför detsamma voro ju blott de bedjande nunnorna och Reine, med en hastigt uppväckt storm rasande i sitt hjerta. En apsan gång skulle denna tillfällighet konske för henne betydt mindre än intet, men nu var hennes själ förut i uppror, och sjelfva hennes bemödande att besegra sig sjelf tycktes öka det ondas styrka, hkt olja, gjuten på elden, . (Forts.)