nat konventionen, beger;sig till Biarritz, i sällskap med hrr Rouher och Lavalette, för att hos kejsaren utverka en revision af konventionen. Hr Dupanloup anser att ingen borde göra sig besvär med någon revision af konventionen. De, som under åratal! tillåtit konventioner sönderslitas och traktater kränkas : behöfva icke förändra den ifrågavarande. Det fanns en traktat i Zurich, en annan i Villafrancea, och hvad har italienska regeringen gjort med dem? Italien skrattar ät desta med Frankrike afslutna och undertecknade traktater. Det var på grund af Septemberkonventionen som de franska trupperna utrymde Rom. Italienska regeringen begagnade sig deraf och undertecknade den, i afsigt att marschera på Rom. Hvarföre önskar denna regering nu få den upphäfd? Af en anledning, och en enda: ?Ni hade påräknat en uppresning i Rom, och, sannerligen, fruktade icke jag densamma lika mycket som ni hoppades på den. Ni hade tagit edra mått och steg så väl, och så skickligt anlagt alla edra minor. Men det har icke blifvit någon uppresning utaf. Ni har mött etttrofast folk; följaktligen finnes för er icke någon konvention. Det är derföre ni finner den afskyvärd. Men den finnes dock — den sista återstående säkerheten för fransk ära; och nu vänder den sig emot eder och förbryllar eder. Den förbryllar eder, ty, enär den icke är uppfylld af er, och enär den är kränkt af er, återvinner Frankrike hela sin handlingsfrihet. Är det icke uppenbart. att de band, som nu oroa de påfliga staterna, icke bestå af romare? Alla äro öfverens derom, till och med den heliga stolens fiender. Antingen ha Ratazzis 45,000 man tillåtit inkräktarne att öfverskrida gränsen, eller om de äro oförmögna att förhindra dem, så eger Frankrike i hvilket fall som helst rätt att säga tiller: om ni afsigtligt tillåtit dem passera, så är det en vanhederlig handling. Ni har sönderslitit traktaten och ni måste stå mig till svars derför. Om ni ingenting vetat, ingenting sett eller ingenting förmått, så har Frankrike förbehållit sig sin frihet att handla.? Nej, säger ni, men återkalla endast Antibes-legionen. Ja, endast — på det vår vanära skulle blifva fullständig; och på det att hvad marskalk Randon så lojalt gjort må bli ett svek, och marskalk Niels ädla bref en lögn, jemte alla förklaringar af hr Billault, af hr Rouher, och senaten, och lagstiftande kåren. Skicka bort zouaverna? Jag förstår er — det är derföre att de icke längre skola vara er i vägen, och på det edra band icke längre må törna mot deras bajonetter! Biskopen är isynnerhet indignerad öfver hvad han kallar de mot Frankrike riktade hotelserna om ett förbund med Preussen i händelse franska regeringen fortfar att beskydda påfven: Ni önskar törsöka hvad skrämsel kan uträtta på oss, och i detta ögonblick framhålla de italienska tidningarne både i Paris och Florens för franska regeringens ögon hot-lsen om en italienskpreussisk allians. Frågan är således ett köpslagande, för hvilket påfven skulle utgöra priset. Jag öfverlemnar mig åt den makt som öfverlemnar honom ät mig. Visserligen ärjag skyldig Frank rike sex segrar, samt Lombardivi och Venedig; men om Preussen ger mig påfven, så öfverlemnar jag mig åt Preussen, och om Preussen förklarar krig mot Frankrike, är jag för preussarne. I sanning, om det är för detta ändamål hr Nigra begifvit sig till Biarritz, har han gjort oss mycken ära. Hvad, ha ni förlorat hundra bataljer, efter ni kommer och vill köpslå om vår ära och underhandla om vär vanheder? Ja, vår vanheder: ty hvilkat annat namn skulle kunna gifvas åt vår medbrottslighet i de planer, som nu äro å bane i Italien, och hvilka ha blott ett namn på hederligt folks språk — stråiröfvarebragder — latrocinium? Jag vänder mig här till hvar och en, som har en gnista af redlighet och fransk heder i sin själ. En beduinchef häller sitt ord. Aktning för gifna löften finnes bland Corsikas banditer och till och med bland vildarne; men det finnes ingenstädes i Italien.? Häntydande på lugnet i Rom, säger hr Dupanloap: Det är ett förundransvärdt skådespel, och hvilket skall lända det romerska folket till everldelig ära och det revolutionära Italien till skam, denna lilla befolkning, innesluten, agiterad, utmanad, med beväpnad uppresning i sina städer och byar, och likväl rör den sig icke! Hvilken hufvudstad i Europa, jag frågar, skulle kunna motstå sådana påtryckningar? Låt franska regeringen tillåta demagogerna att under några månader göra i Paris hvad italienska regeringen tillåter göras emot Rom, och vi skulle få se om de 120,000 man, som bevaka Paris, skulle förslå att förekomma revolutionen.? Biskopen slutar sitt länga postskriptum? sålunda: Hr Ratazzi måste förmås att inse, att han icke kan begifva sig till Rom såframt han icke vill gå öfver våra lik, eller sålramt vi icke äro vanhedrade. Påfvedömet ötverändakastadt, Piemont i Rom, påfven flykting, eller, i trots af de lögner ni ännu kunna få höra, fånge i Victor Emanuels hand; vår fjortonåriga ockupation af Rom förgäfves; Frankrikes traditionella politik trampad under fötterna; alla våra ord, alla våra löften, alla våra förklaringar, allt hvad vi så ofta och så högtidligt proklamerat inför Frankrike, inför Italien, infö, påfven, inför Europa — allt kastadt för vinden — de största nationella, sociala och politiska intressen uppgifna och förrådda ; och slutligen, den katolska verldens förbannelser och efterverldens fördömelse hopade på oss. Om vi ansåge oss icke här, vid fsynen af sådana ovärdigheter, ega någon annan ära, än att i lugn se på, och endast säga såsom Pilatus Jag tvår mina händer?; om Italien tillåtes tillfoga oss en sådan vanära, tillstår jag att jag skulle rodna öfver att vara fransman! Och hvar ock en som tänker annorlunda har icke franskt blod i sina ådror. Må ingen förundra sig öfver den rörelse mina ord förråda. — Frågan gäller (kejsaren har sjelf förkunnat det) hvad som ligger menniskorna mest om hjertat och hvad som är dem mest heligt. Må vet blifva kändt, stt den katolska verldens samvete är i detta ämne obevekligt; och från den dag påfven är störtad skall den italienska revolutionen börja i hela den kristna verlden. För icke längesedan häntydde kejsaren i ett ädelt tal på de ?mörka fläckarne? vid horisonten och på de öfvergående motgångarne?. Här skall mörkret blifva alltför djupt och fläckarne icke öfvergående. Påfvens olyckor skola betäcka vår stjerna med en sorgemantel. Nej! påfvens fall kan icke blifva motstycket till Maximilians?. När man läst en skrift sidan som denna och då man tager i betraktande att ett dylikt språk föres i hela Frankrike inför en befolkning hvars stora flertal är försänkt i beklagansvärd okunnighet och vidskepelse, finnner man mindre förunderlig än förut franska regeriogens hållning i romerska frå