LERA vd fen Sd UKL När telegrafen underrättar oss, att Frankrike står i begrepp att sända en ny expedition till Rom, häpnar man öfver huru det kan vara möjligt, a:t en regering, hvars medlemmar måste antagas hafva afskuddat sig medeltidens bigotteri, kan äfventyra ett europeiskt krig och oberäkneliga förvecklingar för upprätthållandet af någonting, som står i så uppenbar strid mot tidehvarfvets upplysta medvetande som påfvedömet. Gör man sig litet närmare reda för förhållandena, finner man dock snart, att denne mäktige movark, som man emellanåt är benägen att tro sig se hållande Europas öden i sin hand, nödgas, äfven han, foga sig efter en annan makt, som är starkare än hans: det okunniga folkets vidskepelse. Franska regeringens håilning, som inför den upplyste betraktaren förefaller nästan vanvettig, framträder i en helt annan dager om man tager känaedom om de medel, som af det katolska presterskapet användas för att fanatisera massorna i Frankrike och drifva franska regeringen till en intervention i Italien. Man kan göra sig en föreställning om beskaffenheten af dessa fenatiseriogsmedel då man läser det sändebref till italienska ministerpresidenten Ratazzi, hvilket biskopen i Orleans, den beryktade Dupanloup, nyligen låtit offentliggöra och tilll hvilket han de senaste dagarne fogat ett Ppostskriptum? ar den mest upphetsande beskaffenhet. Han börjar med att beklaga de pröfningar, som påläggas en biskop, som ger sina heliga intressen oupphörligen inblandade i mörka intriger och som är nödsakad att oaflåtligen befatta sig med politik under det han söker tjena religionens sak. Han yttrar: ?Låt förtal, gyckel och hotelser falla tätt uppå mig; låt äfven redlige män, upptröttade af tvisten, eller uppretade motståndare befalla mig att tiga; låt min röst blifva utmattad — så skall jag dock tala, och ända till min sista stund skall jag besvärja mitt land att rädda sin ära och att icke öfvergifva påfven.? Ingenting af det, som tilldrager sig i Italien, påstår han, liknar det som händer arnorstädes. Det är en besynnerlig regering, ett besynnerligt folk, med förfaringssätt, språk och vapen olika alla andra samhällens. Ingenting kan der förklaras enligt logikens och rättvisens vanliga reglor. Värt förnuft och vårt samvete blifva i lika hög grad förbryllade. Sveket är organiseradt så som i intet annat land, — slit hvad man kan föreställa sig otroligt och omöjligt, af revolutionärt öfvermod och väld, af regeringens vanmakt och medbrottslighet, af fullkomligt förbiseende af heder, af smädelse, hån mot allt hvad som är heligt för menniskorna: af trots mot Frankrike — sådant, säger biskopen, är det skådespel Italien i detta ögonblick erbjuder oss. Han trodde en gång, att Ritszzi icke skulle ega något annat val än att häkta Garidaldi eller låta honom behilla friheten. Han hade misstagit sig — det fanns en tredje utväg, som hau icke hade tagit med i beräkning, föga förtrogen såsom ban var med den mångfald af upptåg, som italienarne uppfunnit och som de förstå att uppföra på den politiska skådebanan. Gari baldi är häktad utan stt vara häktad. Han föres tillbaka till sitt hem och det tillåtes honom att tala fråa balkongerna. Han för varas, men för en bättre läglighet. Hen hsde framträdt för tid:gt på tiljan, och han har måst återvända bakom kulisserna. Han hade glömt att han borde så till Rom medelst ?moraliska medel?, och i dessa moraliska medels namn är han på samma gång fri och fånge, häktad och icke ofredad. Hr Ratazzi medgifver att Garibaldi, hvars namn han icke vågar nämna, söker ställa gig öfver lagen, störa statens lugn och kränka de af parlamentets votum bekräftade internationella öfverenskommelser, vid hvilka nationen fästat sin heder; och emot en så beskaffad man företager hr Ratazzi uuder hela månader alldeles ing-n åtgärd; och det är först sedan han hunnit organvisera allting, då allting är förberedt, och då hans underbefälhafvare redan stå under vapen, som han frögar efter honom. Biskopen sporde sig sjelf för några dagar sedan, huruvida icke Garibaldi och hr Ratazzi verkligen handlade i samråd med hvarandra; huruvida de icke spelade med i samma komedi, den ene en roll, den andre en annan. Han blygdes, såsom man af neder, vid denna tanke. Nu är emellertid allt klart — möten, proklamationer, demonstrationer, adresser, tal, värfningar, bevåpningar, beväpnade hopars öfverskridande af gränsen — alla dessa afskyvärda handlingar, som dagligen uppfylla tidningarne; slö jan faller och alltsamm: n3 är röjdt. I senning? — utbrister bisk. pin — Vid betraktandet af ett dylikt sskadespel nödgas man fråga sig huruvida i detta Italien, der sådant händer, finnes en enda hederlig karl, på hvilken man kan lita? Och nu äro med hr Ratazzi försonade och ense att tillsammans gå på Rom, hr Pepoli, dem berömde underhandlaren om Septemberkonventionen; hr Ricasoli, f.d. ministern, som i ett ryktbart cirkulär påstod sig icke arbeta mot påfven, på samma gång som han inför Europa betecknade honom såsom en anomali i det Europeiska samhället, såsom en företeelse, stående i strid med hela vär civilisation? ; och, slutligen, hr Cialdini, mannen från Chambery och Castelfidardo, lögnernas och bakhållens man, som med 70,000 soldater besegrade en handfull unge män, och sedan skröt öfver att han hade dritfvit Lamoriciere på flygten, och anklagade oss att hafva stött ned hans sårade! Och det är denne samma Cialdini, som hr Ratazzi skickar till Wien såsom befullmäktigad minister. Han var först ämnad till befälhafvare för dessa 45,000 man, hopade invid det påfliga området och stående i begrepp att intränga på detsamma. Ratazzi tyckie emellertid, att bragden vid Castelfidardo var nog för Cialdini, och den nya äran synes vara förbehållen åt general della Marmora, i brist på general Nunziante, Liberio-Romanos lärjunge. Det är midt under uppförandet af denna komedi, som hr Nigra, hvilken äfven underteck fa MA Am ss 2 BN dan amn niska mausalZan da Aarnolkicska tarm I