hon ömsom syntes i klaraste solsken, ömsom i djup skugga. Leksystern började sin roll som cicerone med att i munter, något sjungande ton, beskrifva anordningen af den vidsträckta byggnaden och de dagliga vanor och bruk från hvilka man aldrig afvek. Så och så många bröd, så och så många fiskar om dagen; så och så många läkare, soppkitilar, fjuksoppor; så mänga personer tillfrisknade, så många döda. Hon förde dem in i köket, der två nunnor höllo på att koka grönsaker, medan en tredje satt vid bordet och läste högt, eller halft sjöng, några verser ur en psalmbok, som af de andra högt upprepades. Hon förde dem in de stora sjuksalarne, der sjuksköterskorna oupphörligt gingo från säng till säng; en blek man, med stora mörka ögon, lyfte upp hufvudet för att se dem gå förbi, men lät det strax igen sjunka ned på kudgen. Bredvid hans säng stod en annan, der gardinerna voro noga igendragna, och Catherine böjde sitt hufvud ned då hon skyndade förbi den. Barnhemmet var en vacker och angenäm syn. Det utgjordes af två eller tre rum, med utgång till en af arkaderna, och i dessa rum sofvo en mängd små barn af alla åldrar i sängar och vaggor, medan andrå små lekte tyst och snällt, och ett par gamla nunnor höllo vakt. Solljust strömmade in genom de öppna dörrarne på dessa vackra grupper. De gamla sutto der flitiga, lugna, helgade, midt ibland de rosiga barnen och med helgonglorian kring sina hufvuden. De voro dock icke helgou ännu, blott gamla qvinnor. Ehuru det icke är svårare att tänka sig dem som helgon och englar en dag, än att tänka sig dem lika barnen — unga, guldhåriga, rosenkindade. En af de små, en liten gosse som hette Henri, fattade mycket tycke för Dick,