Aftonbladet – 22 oktober 1867, sida 2

tala. Då vagnen närsvade sig, stod Catherine vid träkorsets fot, seende ef:er Fontaine, som återvände till byn. En gång vände han sig om och såg på henne men, sedan dolde det slut!ande fältet hans gestalt för hennes blickar, ?Det var rätt obeskedligt af herr Fontsine att springa bort från oss, sade fru Beamish muntert, då vagnen stannade. Vi kommo för att hemta er. Min tant ändrade beslut i sista ögonblicket och ville icke följa med. Ernestine försäkrar att vi ej få se något annat än ben och gamla trasor, att det är fastedag och att vi ej få slippa in i klostret. Men vi skola försöka, eller huru? Stig upp, fru Fontaine, här är plats.? Augustinerklostret i Caen står på en kulle helt nära Heliga Treenighetskyrkan och kallas af folket PAbbaye aux Dames. Klostermurarne omslu:a skuggiga lindallker, borggårdar och gallerier och långa trappor, der de hvitklädda nunnorna vandra. Gallerierna leda till sjukrum, asyler och barnhem, Nunnorna hafva sig äfven anförtrodd vårs den om de sjuka i soldathospitalet, och de ras kloster är nästan som en liten stad innanför de stora ytterportarna. Bön och arbete och tro, fåfängligheten af denna verldens ro och hänsyftningar på en bättre verld. möta oss vid hvarje steg i dessa salar och gårdar och tysta trädgårdar, befolkade af nän, qvinnor och barn, som flyktat hit. Da comma hit upp från verldens stora stridgält och från de tränga gatorna och de mörka ryddorna der nere. Några gå till hospitaet, andra till klostret och ärnu andra till len lilla grafplatsen nå kullen, hvarifrån nan kan se staden der den ligger på släten, floden glitirande och strömmande och e aflägsna kullarne, målade med det bliande fjerrans milda och fina färg. (Forts)