Aftonbladet – 22 oktober 1867, sida 2

made på landsvägen. Två män och en gosse gingo förbi mären och hans fru; de buro åror och linor och togo vägen till sjön. Det var bröderna Lefebre och deras kusin, hvilka tydligen tyckte liksom Catherine att ingen storm var att frukta, när solen sken så klart och hafvet var så lugnt. Gossen såg upp och skrattade, och hans klara blå ögon lyste af belåtenhet, ty han kände fru Fontaine och fann nöje i att se henne; en af de äldre männen, Christophe Lefebre, lyfte på mössan, men den andre, som var hans kusin, brydde sig ej om att se upp. Joseph Lefebre .var den envisaste man i hela byn, sades det, och ingen vågade tvista med honom. Christophe och han hade haft en ordvexling denna morgon om deras tillämnade båtfärd, men den slutade med att Christophe följde med, på Isabeaus böner, sades det. Han afslog aldrig en bön af heane — det visste alla mer än väl. Efter fiskrarne, kom gamla Nanon; hon följde dem med ögonen och småpratade för sig sjelf: Christophe är en narr, sade hon. Hvad tänkte han på som rättade sig efter den tråkige Joseph?4 Och hon också gick förbi fru Fontaine, som ville stanna och tala till henne; men gumman skakade på hufvudet och fortsatte sin väg. cHvad betyder det för er? sade hon halft för sig sjelf. Ni har er man i godt förvar på landbacken, alltid vid er sida. Han behöfver icke gå ut med fara för sitt lif för att skaffa er ert dagliga bröd. Den gamlas ord voro kanske sagda utan någon ond mening, men de träffade Catherine djupt, så djupt att hon ej kunde förstå hvarför hon skulle så gripas deraf. Stackars dessa menniskor, hvilket tungt lif de förde! Ett lif, hvars bästa och helsosam