Aftonbladet – 21 oktober 1867, sida 3

Ull den 31 Ukt. BLANDADE ÄMNEN. ivan den grymmes död. Ur ett bref från Petersburg. till Posttidningen, dat. den 1 Okt., meddela vi följande utdrag af brefskrifvarens beskrifning på några scener ur grefve Tolstois dagen förut å Maria-teatern gifna tragedi med otvanstående namn: — — — Kuriösast är måhända den scen, då czar Iwan lemnar audiens åt en polsk ambassad. Som deri äfven blandar sig! litet politik för dagen, skall jag utförligare om-nämna densamma. Då vid 3:e aktens början ridän går upp, spelas en pompös festmarsch, vatker, liksom alla öfriga musiknummer i denna pjes; och på scenen, som då föreställer tronsalen 1 all sin glans, komma boyarerna och hoffolket intågande samt ställa sig rundtomkring tronen, boyarerna framför sammetsklädda divaner i fonden, der de blifva stående äfven sedan czar Iwan satt sig på tronen. Då den polska ambassaden anmäles, stiger czaren upp, i det han gifver befallning om att ambassaden skall införas; men knappt har härolden gått för att kalla in polackarne, förrän czaren skyndar att sätta sig och befaller derjemte boyarerne att också sätta sig, ty?, säger han, polackarne kunde, ifall vi mottoge dem stående, tro att vi vore rädda för dem?. Strax derpå inkommer den polska ambassaden, i spetsen för hvilken konungens gesandt, en ståtlig riddersman med ädel och värdig hållning, för rer ordet. Han träder frimodigt fram midt i salen, helsar vördnadefulit på osaren och boyarerna; men då han möter ett allt annat än välvilligt mottagande, sätter han sin ludna högmössa med den ja nga polska örnfjädern på hufvudet och börjar att, utven han, tala i högre och mindre hofmannalik to, Så att en ordvexling utspinner sig mellån honom och czaren, hvarunder denne senare öfverhopar den polska gesandten med de mest förolämpande invektiver och blifver derunder till den grad ursinnig, atv han helt och hållet glömmer sin värdighet, hvilket han för öfrigt gör litet emellan. Och tå den polska gesandten slutligen framför sitt egentliga ärende, som är att, om czaren icke vill gifva med sig, å sin konungs vägnar utmana den moskovitiska sjelfherrskaren till ett envig med den polska konungen, och dervid kastar sin silfverhandske på golfvet framför czarens trom, blir denne så utom sig af förbittring, att han slungar sin stridsyxa emot gesandten, dervid utropande i vildaste raseri: ?gå åt h—e, din polska hand!? Czar Iwan rusar derefter upp från tronen; men den polska ädlingens lugn och värdighet drabba honom med förvåning, så att han ickekommer sig för att till punkt uttala den påbörjade befallningen om sändebndets griande. — Polacken bugar sig ir boyarerna och lemnar stolt scenen. Härunder swpplåderade en del af publiken, och en annan del in yssjade. Så skedde äfven ett par gånger förut, äs den polska gesandten talat till punkt; men huvuvida de så kontradiktoriskt motsatta opinionsyttr ngarne gällde polacken eller aktören, detta tilltror Jag mig icke att afgöra; dock föreföll det mig som om nationalkänslan härvidlag varit starkare än konstsinnet. Knappt hade den polska ambassaden aflägsnaf sig, förrän ett bud ankommer till czaren med underrättelse om, att de ryska trupperna blifvit nagra i-ett par-drabbningar, den ena efter den andra. — Säg icke om det der en gång till, utbrister-.den förbittrade czaren och lyfier sin käpp mot budbäraren. Derpå vänder han sig till Boris Goudonoff och de öfriga boyarerna och utdelar följande befallning: ?Det skall genast hållas Te Deum i alla Moskwas kyrkor med anleådning af de lysande segrar vi vunnit! Om sista akten och isynnerhet sista scenen i denna. pjes kan man verkligen säga att den var o:äckt skön, ty man fick dervid bevittna Iwan den grymmes allra sista stunder, tillbragta under oupphörlig dödsfruktan i ett af Kremlins mest prunkande gemak. Tvenne spåmän hade förutsagt, att han skulle dö i Mars en viss dag (den 18), och hans läkare hade förklaråt, att den minsta häftiga sinnesrörelse skulle göra ett slut på hans slocknande lifsgnista. Boris Goudonoft, som af samma tvenne spåmän blifvit förutsagd, att han snart.skulle blifva kejsare, inkommer på scenen medan :czaren spelar schack med en af sina boyarer och just i det ögonblick en af schackpjeserna faller i golfvet. Der föll konungen?, utropar hofnarren, som sitter vid czarens fötter, öfver hvilket yttrande denne blir så ursinnig, att han sparkar till hofnarren, under utrop: du ljuger, din lymmel, det var en annan jes?. Närren drager sig slokörad undan och lemmar scenen; men Boris Goudonoff stannar med korslagda armar framför czaren:och fixerar honom skarpt, under det han yttrar: jo, jo, men; det var allt kungen; kommer du icke ihåg, att det i dag är den 18 Mars, den dag, du skulle dö! Nu blir czaren utom sig af raseri; han talar icke längre; han hväser och ryter; men Boris Goudonoff får ändå sista ordet, och hans sista replik är i sanning förfärlig: — jag kommer nyss från spåmännen?,. säger han, och de förklarade, att solen ännu icke gått ned — och dessförinnan Czaren störtar härvid liflös till golfvet. Då hans lifmedikus, som under tiden inkommit, känt honom :på pulsen och förklarat honom vara död, börja hans gemål och son, Feodor, att gråta och klaga samt KP på hjelp. Dervid kommer hofie, narren, åtföljd af fyra till fem Jika vidriga figurer som han sjelf, indansande och hojtade, för att muntra czar Iwan, öfver hvars lik de dock genast måste taga till flykten. Nu lägges czaren på en lit de parade, och folket utanför slottet hurra för den nya czaren. ; Sådant är ungefär innehållet af denna historiska pjes. — Namnet — en vistig sak: I ett bref till D. A. läses följande anekdot: Enköpings träd gårdsalster äro kända öfver hela riket; präktifm bär och jordgubbar än der fås kunna svårigen annorstädes erhållas. En anekdot må anföras såsom bevis på det anseende, hvari Enköpingsboerna sjelfva hålla vina rotfrukter. För flera år sedan slog sig en såsom författare inom skollitteraturen: välkänd man ned i Enköpirg, för att utgifva ett veckoblad, hvaraf staden dittills varit i saknad. Svårast var att hitta på namn åt dem nya tidningen; den knutens lösning brydde ej allenast redaktören, utan äfven många af de hedervärda borgarnes hjernor; frågan diskuterades ifrigt både enskildt och offentligt, d. v. 8. inter pocula i fru H:s stora salong, och till slut stannade man vid den åsigten, att det lämpligaste och för tidningen i mer än ett afseende mest betecknande namnet skulle vara -— Käålbladet. Som redaktören likväl vid närmare eftersinnande fann, att detta namn af arga skalkar kunde misstydas och blifva Köa prastere rand för honom sjelf såsom varande bladets? hufvud, så ändrades namnet i sista stunden. ÅSA DELS. UNDERRÄTTELSER, TELEGRANMHER. (Qenom Svenska telegrambhvriay