Aftonbladet – 21 oktober 1867, sida 2

Bo rr Dy a a DK y ; från honom om hvilken det heter: All väntar efter dig, att du skall gifva dem mat i sinom tid. Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter din hand, så varda de med god ting mättade. Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte? Hvem utom honom skulle kun nat sända denna ihållande vinter, hvilken in i sommarmånaden tillslöt våra hamnar med ogenomträngliga isband, förhindrade samfärdseln med de länder, som hade bröd nog, och äf: ven hindrade såningsmänfen att i rättan tid kasta sin säd i jorden? Hvem sände oss nästlidne sommar de strida skurar, som mångenstädes bortsköljde landtmannens hopp? Hvem sänder oss nu dessa dystra moln, hvilka åter hota med förderf vår obergade hösktörd? Hefre, dä fördöljer ditt ansigte för oss, derföre äro vi förskräckte, Hvarföre gör nu Herren detta? Gud ärju kärleken. Till sällhet och -salighet har han skapat oss, Han vill ingen syndares död. Hvi låter Han då ett sådant jernris gå öfver oss arma lerkar? Blott ett enda svar finnes, sön innebär full sanning. Det är våra synders skuld att vi så slagne och plågade varda. Dessa synder nedkalla öfver oss dels den faderliga agan, dels Guds heliga vredesdomar. Ingen af oss är utan skuld; alle äro vi utan berömmelse; vi lide det våra gerningar värde äro. Huru mycket hafva icke vi herdar förskyllt gom brist, skrö lighet, tröghet, måhända liknöjdhet och försumlighet i själarnes vårdande! Hafva vi varit så brinnande i förbönen, så allvarliga i bestraffningen, så flitiga i förmaningen, så sorgfälliga i ledningen, så vaksamma, så föredömliga i lefvernet, som kärleken kräft och Gud med rätta af ass tordrar? Ack Herre, gack icke till doms med dina (tjenare, ty för dig är ingen lefvande rättfärdig. — ch å andra sidan: huru mycken ohörighet mot Guds ord och den derpå grundade förmaningen, huru mycken svaghet i tron, hvilken brist i kärleken uppenbarar sig icke inom hiorden; Ja många landsändar hafva i sednare tider befläckat sig med särskildta svåra och vidt omkring sig pröpande synder. Grof otro, nådesförakt, ja uppenar fiendskap mot kristendomens heliga sanningar ro icke främmande! ens för våra aflägsna vygder. Det otrosgift, hvilket sprides dels genom flere äfven bland de större tidningartie, dela genom andra större och mindre skrifter, slukas at mången med begärlighet. Man måste häpna öfver den benägenhet, med hvilken menniskor tillerkänna dylika Tögnprofetera högat gtliga och lösa bevisning full t emot de bligaste, heligaste och saligaste sanningar. Längre fram utropar biskopen med profetisk stämma: Hörer Herrans ord I sodo mitiske förstar; falta med öronen vår Guds mt —— RR a md mo MM mr mm hk bk bh och få 0 0 lag, du gommorriska folk !? Det är märkligt att finna, huru hierarkien är sig lik öfverallt, buru kyrkans prelater föra samma språk och hafva samma tankegång, de må bära mitran och krumstafven i ett katolskt eller ett protestantiskt land. För några år sedan, då en del af Frankrike hemsöktes af svåra öfversvämningar, som kostade en mängd menniskolif och som genom de förstöringar, de åvägabragte, framkallade mycken nöd, utfärdade den bekante biskop Dupånloup och andra katolska kyrkofurstar, herdabref, i hvilka de tillkännagåfvo, att dessa stora olyckor, denna bittra nöd utgjorde ett gissel, hvarmed Gud ville hemsöka landet och tukta folket, derföre att folket icke vore nog kyrkligt, derföre att regeringen lemnade kyrkans öfverliufvud i sticket och derföre att en hop Potrosskrifter?, deribland Renans bekanta bok, sett dagens ljus. Nu kommer i sin ordaing en svensk biskop, och dertill personligen en af de bästa och humanaste, och förkunnar på fullt allvar, att omfrostea förstört all grödan i landets nordligaste del och om tusentals personer derigenormm blifvit utsatta för den bittraste nöd och hotas af hungersdöden, så är det en hemsökelee, som vittnar om Guds vrede, bland annat deröfver, att flera större och mindre skrifter samt åtskilliga tidningar utspridt ?otrosgilt?, d. v.s. vågat sätta i fråga ofelbarheten af de allenasaliggörande kyrkliga lärorna. Lagen belägger med svårt straff en före brytelse, som kallss hädelse mot Gud?, och det har väl eck understundom inträffat, att straffbestämmelserna blifvit tillämpade mot en eller annan, hvars svaga eller förvirrade hjerna gjort honom föga tillräknelig för de betydelselösa utgjutelser ban haft. För vår del anse vi, att sådana slags fenomener hemfella till läkaren och hospitalet, icke till brottmålsdomaren. Men månne det icke i sjelfva verket stöter på hädelse att vilja tillägga den helige, rättvise och allgode Gud, som siår för den upplysta kristna verldens medvetande i vår tid, de ioskränkningar och passioner, som vidlåda forntidens nationalgudar, ifrån feniciernas Moloch och hinduernas Dscbagarnath, som fröjdas af menniskooffer, till israeliternas nationalgud Jehova, som befaller de israelitiska höfdingarne att i grund utrota och nedgöra angränsande folk och låter solen stå stilla på himmelen, för att menniskoslagtandet skall kuona ske riktigt grundligt? Månne det icke ur verkligt religiös synpunkt ligger något hädiskt deri, att säga, att Gud slår hela landsändar, hundratusental män, qvinnor och oskyldiga barn, med olycka och nöd, derför att en bok utkommit eller en tidningsartikel blifvit skrifven, att Han använder öfversvämningar, pestsjukdomar och l; hungersnöd till skydd för den af åtskilliga prestförsamlingar dekreterade kyrkoläran och låter vredens gissel falla tungt, sä snart någon vågar i andens högsta angelägenheter använda det af Gud gifna förnuftet? Till hvad gagn för kyrkan dylika utgjutelser kunna vara, lerona vi derhän. Möjligt är att de kunna göra ett intryck idessa nordligaste trakter af vårt land, der krassa omvändelsepredikningar framkallat religiösa rörelser?, som bestå i ohyggliga skrän och vilda svängningar på kroppen, som dessa väckta, hvilka för öfrigt ha ein motsvarighet i olika tidehvarf och hos de mest olika relionssekter, förklara dermed, att de äro för svaga att motstå fyllan af den heliga Ånda.? Man hörer ofta, talas derom, att menskligheten såsom et: helt taget redan är sammeal och att vi huonit till upplysningens tidehvarf. Af åtskilliga tidens tecken af detta slag kan man emellertid sluta, att menskligheten ännu befinner sig i sin barndom och att det kommer att dröja långa århundraden ännu, innan det blir omöjligt att på fullt allvar uppträda med den satsen att Gud är en hämndens Gud till tjenst för den ena eller den andra statskyrkan och står ärdig att med svärd och gissel drabba ett end, om någon der vågar sätta i fråga ofeloarheten af den ena eller andra dogmatiska ;alsen. EPTYRDSNEDNNRATURSSTEON Den preussiska Staatsavzeiger meddelar notiverna till ett förslag. eom blifvit fram