Aftonbladet – 19 oktober 1867, sida 3

NV MO VN som ett tillfälle för hr K. Almlöf att from ställa en förträffligt utarbetad och roend typ, Poitrinas, ordförande i en liten små stadsakademi, en andfådd och ifrig lärd som vädrar antiqviteter hvart han kommer och i hvars ögon ett staffel är Pen brist son nästan stöter på ett fel?. För öfrigt sekun deras han särdeles väl af fru Swartz, hr Jolin, Norrby och Nyforss. LITTERATUR TIDNING Innehåll: Parkers samlade skrifter, tredje delen. — Libke, Arkitekturens historian. — Ljunggren Bellman och Fredmans cpistlar. Särskilda utskottets utlåtande och diskussion deröfrer. — Förband lingarne vid elfte allmänna svenska landibruksmötat. — Nyman, Utkast till svenska växternas natur historia. — Litteraturoch konstnotiser, I Theodor Parkors samlade skrifter. Öfversättning af Victor Pfeiff. Tredje delen. Upsala, Esaias Edqvist.) Af den store amerikanske religionslärarens J samlade skrifter har pu tredje delen blifvit tillgänglig i den öfversältning, som utkommer på hr E. Edquists förlag. Liksom de föregåei de delarne eger äfven denna senast utkomna ett synnerligen intressant och omvexlande innehåll. De afhandlingar här finnas upptagne behandla följande ämnen: Skönhet 1 materiens verld, betraktad såsom en Guds uppenbarelse. Om ett odödligt lif. — Om älderdomen. — Om religionens vigt och betydelse för menniskan. — Om godhetens förträfflighet. — Om fromhetens glädje. -—— Om den ursprungliga kristendomen. — Om förhållandet mellan de kyrk-e liga insitutionerna och det religiösa medve:andet hos rmerikanska folket. — Några tankar öfver de olika meningarne i nya (estamentet angående Jesu personlighet. — Några tankar om teologien. — Strauss Jesu lefrad. — Den hebräiska monarkien — Fariseerna. Mon återfinner i dessa nya föredrag samma iderikedom och gripande vältalighet, samma bergfasta ti 2els2 och glödande nitälskan, som åt Parker beredt så många Seundrare, icke minst i vårt egetland. Vi hafva för ej längesedan sökt något utförligare redogöra för vår uppfattning af Parkers betydelse och ställning inom våra dagars djupgående reformatoriska arbete på det religiösa området, Vi bafva i den nu utkomna delen af hans skrifter endast funnit en bekräftelse på hvad vi då angäåfvo såsom en af grundiankarne i denne högt begåfvade andes i sanving storariade lefnadsverksamhet. Parkers hela verkeamhet såsom religiös talare var ea fortsatt strid för kristendomen emot ortodoxien: för hjertats, uppsåtets, -personlighetens religiositet emot det hårdaackade pockandet på nödvändigheten att fasthåla den bekännelsetrogna? dogmetikens mer eller mindre obibliska och oförnuftiga sateer. Denna önssliga skuggrädsla för hvarje afvikelse från den officielt, sanktionerade dogmen, liksom om i densamma innehölles det nya lif, Kristus infört i den historiska utvecklingen; detta hatfulla förkättrande af hvarje från ?den rena läran? ekiljaktig öfvertygelse; denna till det otroliga gränsande förblindelse med afseende på hvad i kristendomen är det förgängliga och det blifvande skalet och kärnan — buru outplånligt her ej vår talare brännmärkt dessa förståndets och sinnelagets förvillelser, hvilka ständigt återkomma vid det ortodoxa partiets angrepp mot tänkandets och forskningens frihet! Kristenhetens kyrkliga institutioner?, säger Parker, innehålla mycket godt; men äfven deras sämsta innehåll stöder sig på samma ?gudomliga uppenbarelse? och gör anepråk på samma öfvernaturliga auktöritev?, Samma uppenbarelse gifver oss Gud och Guds fruktansvärda illvilja; hon skänker oss en liten fläck af himlen, och packar sedan ihop menskligheten i sitt bottenlösa helvete. Samma källa gifver oss en liten bäck af klart, sött vatten, nog för ett hushåll, och den dränker sedan verlden i en syndaflod af helveteseid. — Men hvem kan å emot menniskoanden? Fjettra vinden! Han bläser hvart han vill. I sextonde seklet anföllo Europas fritänkare, hvilka endast utgjorde kapitälen på en pelare ef tvifvel, hvilken sträckt sig upp genom medeltiden, den romerska kyrkans ofelbarhet. — — Andra fritänkare följde, Socinianerna med sina medhjelpare angrepo treenigheten, ?Gud är en?, sade de, icke trefaldig; Jesus är icke Jehovah — Sonen icke Fadren. Gud kan icke födas, bli dibarn, gosse, man och slutligen dö. Det finnes iogenting sädant i bibeln; om det stode der skulle vi tro det; vi förkasta treenigheten.? Så uppstod. unitarierna, icke synnerligen talrika, men mäktiga genom sina argumenter och sia karakter. Trinitarierna -kränade i sin ordning sina förbannelser. I ören icke Jesu följeslegare. I hafven förnekat den Herren, som äterköpt eder!? Men en ny bresch var öppnad i kristenhetens medeltidsmur, och andra menniskor marscherade fram. Åter var hela den teologiska fäst en i fara, — Då uppträdde ännu större fritänkare, ömhjertade män, och sade: ?Det kan icke finnas någonting sädant som en evig fördömelse. Gud är ingen djefvul; Han är en Fader; det fianes ingen kommande pina alls, eller om det finnes, är hon en kärle: kens tuktan, icke en hatets hämnd; det finnes icke nägot evigt helvete i bibeln.? Ftt häftigt rop höjdes mot dessa menskligh tens vänner. Hvad? uppgifva helvetet? vårt eget eviga helvete?? utropade fördömelsens anhängare. I hafven tagit bort vår Herra, och vi veta icke hvar I lagt honom. Det blir icke någon religion utaf, om icke en evig pina skrämmer, den förderfvade menniskan från hennes sinnev.? Emelestid fort: gick förnekelsen och vann anhängare, och en tredje stor bresch öppnades i den anfalloa muren, under det att alla de kyrkliga institutionerna skekade, när helvetet bröts bort under detta hörn af kyrkan. Dessa brescher kunna icke fyllas. Den tyske protestanten går icke tillbaka till den ofelbara romerska kyrkan; unitariern har rådfrögat sitt Pköttsliga förnuft?, universalisten återgår icke mera till ?djefvulsläran?. Den kristna teologiens förtrollade mur är klufven midtigenom på tre ställen. Skall menskligheten bygga upp breschen? Det vore lika lätt att