Aftonbladet – 19 oktober 1867, sida 3

Slutligen har ins. framlagt ett exempel till frågans belysande och han har framställt en nämndlysten borgenär mot en rättsinnig gäldenär. Men vill man af exempel hafva något gagn, ;å måste man taga åtminstone ett på hvardera sidan samt här således äfven ett annat, uti hvilket borgenären icke i ringaste mån sträcker sina åtgärder utötver hvad rätt och skäligt är, men gäldenären deremot söker begagna orättrådiga nedel att undgå borgenärens kraf. Uti insändarens exempel hafva konkurslagens stadganden ej vunnit tillbörligt afseende, lika itet som erfarenheten ur det dagliga lifvet. Och vi våga derföre påstå, att exemplet icke kan finna sitt motstycke i verkligheten. Vi tänka oss åter en gäldenär A., som i 8 å 10 år till borgenären B. haft en rättmätig skuld, — som (låtom oss antaga äfven det) gjort konkurs för 7 år sedan, — som snart derefter inlåtit ig i nya, ingalunda obetydliga handelsföretag och på åtminstone några af dem skördat god vinst, — som sedan, med anhörigas och vänners illhijelp, arbetat sig in uti en alldeles ny verkningskrets, — som deraf skördat inkomster, öfrerstigande de verkliga lefnadsbehofven för horom och hans familj, — som undan den förra konkursen räddat ett värdefullt lösörebo, — som retat förskaffa sig värdehandlingar att lemna såsom säkerhet till andra borgenärer, än B., för vida högre belopp, än hvad denne hade att forIra, — som på allt sätt söker att förnöja de indre borgenärerna, — som deremot icke allenast helt och hållet åsidosätter B., utan ock skryter öfver, huru han skulle veta lyckas att förhålla honom hans rätt, — som sätter detta uppsåt i verket genom åtskilliga åtgärder, hvilka af lag beläggas med svårt ansvar samt förlust af medborgerligt förtroende, — och som slutligen, då (låtom oss antaga äfven detta) fråga om oy konkurs väckes och påstående derom bifalles, rotsigt undandrager sig fullgöra de skyldigheer, hvilka, enligt konkurslagen, åligga gäldenäten mot hans borgenärer. Detta exempel deremot har säkert sitt motstycke i verkligheten. Och icke torde det tala för insändarens åsigt. Om man hade ett sådant xempel för sig, icke kunde man då rätt gerna, ned någon aktning för sig sjelf, göra sig till målsman för en sådan gäldenär, Vi afsluta för denna gången vårt lösliga utkast till en framställning i ämnet, men äro beedda att dertill när som helst återkomma. Vi anse högeligen önskvärdt att juridiska frågor offentligen behandlas, men detta endast sedan lomstol slutligen dömt och icke i något personligt ntresse. Vi torde ock måhända kunna för vår ringa del lemna ett och annat vigtigt bidrag till lagstiftningens, domstolsförhandlingarnes och lagskipningens historia, hvilket vi ej skola underlåta att, då rätta tiden infaller, erbjuda åt offentlig diskussion. V.L-n. me RI