Aftonbladet – 19 oktober 1867, sida 2

hvars läge och beskaffenhet tyckas vara ett sianrikt verk af naturen, och öfvertygad att en allt närmare förening med det norska folket tillförsäkrer den skandinaviska halföns sjelfständighet en fastare grundval, har denna nation egnat sig åt det sociala framåtskridandets stora värf, det rätta medlet att befrämja befolkningarnes lycka, utan att likväl glömma anspråken på och de moderna bjelpmedlen till försvaret af hus och hem.? På det sättet kunna således borgarne i Göteborg — den svenska exklusivismens hufvudstad — i fred och ro forifara att på Norra Hamngatan samla de leksaker, som de hedra ma namnet museum ; borgarne i Jönköping skola icke störas i sin gasverksanläggning, och stockholmarne ha ingenting att frusta för i sina förtjusande sommarnöingenting, absolut ingenting, danskarne äro ej skandinaver, Preussen gjorde icke någon inkräktning på Skandinavien, då det bemäktigade sig Nordslesvig, hr von Bismarck har icke gifvit ryssarne någon fingervisning om dessa hamnar i Norge, eom de utan omsvep skulle kunna taga, så snart de blefve förvissade om, att Frankrike ej längre är verldens främsta nation. Lyckligtvis tänka icke alla medborgare i Sverge såsom hr C. E. Ljungberg. Det finns äfven politiska män, som ej förlora ur sigte hvad som tilldrager sig i Europa; det ära. Nöjd med besittningen af ett land, N jen vid Saltsjön; de ha ingenting att frukta, fions framförallt en kongl. familj, som, ebura vorden svensk till hjerta och tillgifvenhet, det oaktadt förblifvit fransk till hufvud och blod. Desse män och denna familj äro stora anhängare af det sociala framåtskridandet; de älska och respektera friheten, men de älska lika högt national-oberoendet, utan hvilket de bäda ämnda förmånerna sku!le vara gogalösa för dem, ty Ryssland afekyr det sociala fram dandet och bekämpar öfverallt friheten. : När konung Fredrik VII af Danmark dog 1863 i det ögonblick, då hans stora patriotism skulle ha varit så nödvändix för hans folk, pågingo underhandlingar, ja mer än underhandlingar, en öfverenskomimelse fanns mellan denne fosterländske konung och konung Carl XV. Desso båda monarker hade lofvat hvarandra ömsesidig hjelp, ty de visste, att skandinavismen skulle drabbas lika mycket af ett anfall af Preussen på Slesvig som af ett tilltag af Rysslanu mot Norge eller Sverge. Den svenska regeringen lämpade sig endast mycket ogerna efter konung Carl XV:s förutseende och storsinnade politik. Då Preussen till förevändning för sitt anfall tog ett annat faktum än förklaringen i Mars 1863 grundvalen för de skandinaviska monarkernas öfvere ;skommelse, satte sig den svenske utrikesministern, hr Manderström, understödd af resten af kabinettet, emot afslutandet af ett alliansförtrag. Den svenske ministern hade gjort sig populär genom samtycket till en grundlagsreform, som i femton år påyrkats och väntats, och den nye konungen i Davmark, Kristian IX, hade alltför tyska böjelser och slägtförbindelser för alt kunna göra sig älskad i Norden. Danmark blef nödsakadt att utföra kriget ensamt; blott 600 frivilliga kommo från Sverge, Norge och till och med frän Finland för att strida under Dannebrogen för Skandinaviens södra gräns. Man känner krigets utgång. I Sverge äro de sannt politiska sinnena bekymrade deröfver, och under det attisoleringspariiet triumferar, fråga de sig, om icke ett sådant djerft drag som det Cavour gjorde år 1855, Idå han sände 20,000 piemontesare till IKrim, ekulle ha varit att för svenskarne föredraga framför egoismen och freden. I Djerfheten är ofta klokhet för de små staterna; men måhända är det ögonblick icke långt borta, då Sverge åter tkall få tillfälle att visa prof på denna djerfhet. Frankrike ville är 1859 icke blott tillfredsställa åe italienska enhetsifrarnes rättmätiga ärelystnad; det ville lika mycket följa de traditioner, som ha gjort det till de små staternas beskyddare, nemligen på sin högra flygel förskaffa sig en tacksam bundsförvanat i händelse af ett europeiskt krig. Italien kan ännu vinna på att förbli denna högra flygel; men öfvergifver det jdenen ärofulla post, äfventyrar det mycet. Om vi 1864 sett de 8,000;000 skandinaver, som äro fördelade i tre konungariken, samlade i en enda knippa — vare sig genom fredsoch krigsförbund, eller genom en familjförening eller på hvad annat sätt som helst —; så kan det hända, att franska regeringen, deri varsnande ett direkt intresse, en styrka att draga nytta af, skulle ha skridit utom den för våra vänner danskarne så föga verksamma platoniska vänskapen; kanI ske skulle hon då kraftigare ha låtit höra de rättigheter, hon har att hålla uppsigt öfver de rofgiriga stora makterna mot de små, vanmäktiga staterna. Hon skulle då vid sidan af den storsinihet, som bländar, men icke förblindar fransmännen, ha inför den allmänna meningen kunnat göra Frankrikes intresse gällande; ty till vedergälljning för våra goda tjenster år 1864 skulle skandinaverna ha hjelpt oss, om kriget brutit ut vid Rhen. Sverges liknöjdhet har gjort Frankrikes liknöjdhet berättigad, och skandinaviska undersåter ha blifvit tyska undersåter. Lexen var härd för Frankrike, men den är kanske ännu hårdare för Sverge. Om freden icke är bevarad ät Europa, mäste Sverge emellertid bestämma sig. — Danmark har icke glömt de senaste orättvisorna, af hvilka det ännu blöder, och de plundringar, som styckat det; dess konung bör icke längre ha några tyska illusioner, hans undersåters olyckor ha utan tvifvel omvändt hocom till skandinavismen; för öfrigt är hans ädla folk betaget af patriotism och trängtar att återeröfra hvad det förlorat. Med Sverges bistånd kan Danmark hoppas allt; om Danmark förblir försvagadt, har Sverge allt att frukta af ryssarne, för hvilka plundringexemplet är smittosamt. Danmark, Färöarne, Island och Grönland deri inbegripva, räknar 1,703,880 invånare; Sverge 4,009,900; Norge 1,490,040. Förenade utgöra de en befolkning af 7,202,820 individer — hvilka med en viss tyngd skulle väga i de europeiska angelägenheterna och som man icke i deona taskspele iets tid mr Mm mma a FF a.