Aftonbladet – 18 oktober 1867, sida 2

mor i sjön? sade Catherine. Jag ville kasta bort minnet af mitt enfäldiga, barnsliga tycke för en person, som jag lärde känna långt innan jag kom hit. Det är verkligen sannt hvad jag då sade: ingen annan än du har någonsin älskat mig; jag har heller aldrig sagt till. någon hvad jag nu talar om. Men du är den ende i hela verlden som älskat mig nog för att gifva mig ett hem. Fontaine bad henne icke tala mera derom. Han förstod henne fullkomligt och trodde hennes ord. Men Catherine kunde icke sluta, och under det hon berättaue sitt bjertas historia råkade, i hennes ängslan och oro, Dicks hemlighet ockeå att undslippa henne. ) dag kom han för att tala. med mig om något som jag har vetat ända sedan — sedan i somras. Han skall gifta sig med Reine. Ibland hafva de båda kommit till mig och bedt mig råda och hjelpa dem. Ack, Charles, jag rår ej för att jag är glad att få vara hans vän och hjelpa honom när jag kan, fastän jag är din hustru. Men, hvad har jag gjort? Jag borde icke segt dig detta. Då de gingo genom byn undrade många hvad det var som herr mären och hans fru så ifrigt talade om. Sedan mindes man länge denna afton och Catherine också kom ihåg den. De gingo genom. den mörka bygatan, Catherine med ögon som lyste och strålade under den skarlakansröda hufvan. Fontaine var mycket blek, ty han var djupt rörd af det förtroende hans hustru visat honom. Han sade så också och tillade: Du skall få se att jag också hyser förtroende för dig, Den nyhet du nyss berättat är öfverraskande, men icke alldeles oförväntad. I detta ögonblick är jag emellertid alltför upptagen af andra tavkar för att uppfatta dess vigt. (Forts.)