Aftonbladet – 18 oktober 1867, sida 2

p öreställ dig min orskräckelse?, sade Fontaine, ?Ja? hade sökt dig öfverallt. Jag glor hem. Min svärmor sade att du Y?. borta. Du var icke vid arrendegården. Jag visste ej hvad jag skulle göra eller hvar jag skulle söka.? Jag gick till Arcy?, sade Catherine och såg upp med sina mörka, bedjande ögon. ? Ack, Charles, jag är mycket olycklig !? Olycklig, mitt hjeria?? sade Fontaine. Jag är olycklig genom tanken att du är olycklig för min skull?) ätertog hans stac kars lilla hustru. ?Jag försäkrar att jag alltid bjudit till att göra min pligt, men ändå... Tala icke så der?, afbröt Fontaine. Du är en liten enpgel, min Catherine. Hvad har man då segt till dig? Stackars Catherine! Halft i ord, halft i tårar och snyftningar kom förklaringen, och med den försvann hälften af hennes förskräckelse. Fontaine var högst förundrad. Älskade hon honom icke nog? Hvarföre icke? Ville hon gerna älska honom mera? Nu först, då hon såg huru god han var, förstod hon huru mycket han förtjenade att älskas? Hade hon krossat hans hjerta? Och det sade fru Merard? Nej, detta var ju obegripligt! Men småningom började han förstå alltsammans. Min älskade Catherine, sade han slutligen ganska förständigt, jag är ju många år äldre än du, Jag begär icke någon romanesk kärlek af dig: jag vill blott ha en god och vänlig liten hustru, som ser till min son och som håller af mig litet. Jag är nöjd, mer än nöjd dermed. I mina ögon kan ingen jemtföras med dig. Fru Mårard är ett förträffligt fruntimmer, men hon är häftig och menar icke ailtid hvad hon säger. Var icke så ledsen, min dyraste vän; var viss på att jag är lycklig om du är det. Men innan de hunno hem bade Catherine sagt honom hvarföre fru Mrards ord sårat herne få djupt. 4Minns du en afton då du frågade mig hvarför jag kastade några vissnade blom