Aftonbladet – 18 oktober 1867, sida 2

med lågan af en brinnande vaxetapel. Catherine, som var alldeles uttröttad, sjönk ned på ena bänk i en dunkel vrå af kyrkan, tacksam för en känsla af lättnad ef-. ter sin smärta, Hon kände den Iöke oc mycket nu; ett slags luga hade ommit efter stormen. Prestens , tystnade, koristernas sång v97 slut, gudsijensten var förbi, de knöl öjande reste sig, togo upp sina korgar och paraplyer och gingo ut. Catherine försökte mekaniskt att komma ut genom den eidodörr, hvarigenom hon gått in. Nästan alla de sorger, som hemsökt henne, hade haft sitt upphof i hennes blyghet och brist på sjelfförtröstan. Icke heller nu visste hon hvarföre hon flydde sin make, flydde den stackars Fontaine, som också hade bedt länge och ifrigt. Han hade bedt för sin svärmoders gikt; han hade nedkallat himlens välsignelse öfver bustru och barn; han hade bedt om lycka åt Catherive, bedt för hennes omvändelse, bedt om litet mera ro och lvgn i sitt hem och, om möjligt, litet mera glädje också. Fontaine ville icke bedja om alltför mycket på en gång; och ehuru man kan småle åt en så ent Idig tro, synes det dock som om en ödmjuk bön om ett lugnt och frimodigt sinne icke vore det sämsta medlet för att erhålla en så god gåfva. Då gudstjensten var slutad reste sig mären hastigt ur sin knäböjande ställning och råkade taga vägen genom samma port, der hans hustru nyss gätt ut, och på det sättet atodo de båda snart ansigte mot ansigte. SÅndtligen finner jag dig då? utbrast han, då de båda näston på samma gång gingo utför de nötta trappstegen utanför porten. Fontaine var nästan böjd att anse som ett underverk att han träffat sin hustru. Det är ett vackert par?, tänkte mor Nanon, när hon linkade förbi dem. De stodo och sågo på hvarandra, belysta af afton rodnadens sista glöd; en frisk bris blåste från hafvet; skymningen var ännu varm af bleknande, guldbruna färgskiftningar; silf. verhvita stjernor tände sig på himmelen.