Aftonbladet – 18 oktober 1867, sida 2

Hon kunde icke önska ondt öfver någon, hon kunde icke säga ett hårdt ord, hon kunde blott bäfva och klaga och jämra sig af smärta. Hennes känsliga Jlilla hjerta kunde bäfva af en fasa och ångest, okänd för starkare ochuthålligare varelser. Det var icke på Dick hon nu hela tiden tänkte, utan på Fontaine, och hennes samvetsqval voro desto bittrare, som hennes hjerta var så troget och så fullt af tocksamhet mot honom. Hon hade lemnat sitt öde i andras händer, och detta var hvad som kommit deraf: ett steckars litet bjerta halft krossadt -och halft brustet, en annan pergon för hennes skull dragen i olycka och förtviflan, en gerning gjord som aldrig, aldrig, kunde göras om intet. Ett brott — ack! var det då verkligen ett brott, som icke kunde försonas? Fann det ingen förlåtelse — var iogen upprättelse möjlig? Aftonljuset öfvergöt ännu allting med sin purpur, ty solen hade knappast hunnit gå ned. Fiskarbustrurna. nere i Petitport voro just nu på hemvägen och deras röda och blå och rapdiga kjortlar och hvita mössor blandade sig om hvarandra i ep rik och behaglig färgprakt. Milda aftonskuggor gåfvo hållning och mjukhet åt den vackra taflan. I hvarje hyddas spis eprakade eldbrasorna och inom få ögonblick hördes kyrkklockornas milda klang, kallande byns invånare till salut? eller aftonbönen. Den stilla skymningsstundens böner efter slutadt dagsarhbete, tycktes helga och nedtysta dafe långa bullessamma timmar -— tycktes ugna, försona, innan natten kom uppå: Klockorna klingade — kyrkoherden lemnade sin bostad och gick genom den öfvervuxna trädgården till sakristian, Stackars lilla Catherine, som gick utmed kanten af ett stort åkerfält, hörde också klockrinvgningen. Hon hade gält tills hon hef trött och hvilat till hennes hjerta blef tungt, och så hade hon gått till Arcy uten att hvila och utan ändaI ch nu gick hon hem öfver åkrarne. Hon mål, 0v:. NR HR var trött af lidanuc, .OM tyckte sig icke ega