Aftonbladet – 18 oktober 1867, sida 2

IUM MMMM minnet af det förflutna, tycktes dessa förebråelser ega en udd, som de kanske vid ett annat tillfälle skulle saknat. Gamle Merard nickade åt henne då hon gick förbi skrifrummet och ropade henne genom fönstret, men Catherine skakade blott på hufvudet och gick. Detta var då hvad hon vunnit på det så efterlängtade återseendet. Hon hade nyss varit så glad deröfver, men nu, då hon tänkte på Fontaine, tyckte hon att hennes hjerta ville brista. Var han olycklig och olycklig. för hennes skull? Ack, huru hade hon icke under denna sista tid vandrat åter och fram, in och ut, hoppats att hon hade gått på den rätta vägen, och ändå alltid kommit tillbaka till samma utgångspunkt. Och dock hade bon. försökt, Gud I himmelen visste att hon hade försökt att göra sitt bästa, och att hon bedit om hjelp och hoppats på frid i tidernas längd, och detta var slutet derpå! En hederlig mans lif förbittradt — hans lycka förstörd — det var ju så den gamla sade? — hennes eget lif fördystradt och bortkastadt på ett hopplöst arbete, då kanhända, om hon gifvit sig ro och vänat, ett bättre öde kunde blifvit hennes. Hvarföre skulle hon blifva så plågad? Hvarmed hade hon förtjent så bittra öden? Under tiden hade hon gått uppför berget och hunnit spetsen deraf. Hon bröt vallmorogornas höga stänglar och kastade bort blommorna alltefter som hon plockade dem. Hon tyckte då. hon. tänkte på sig sjelf, att hon också hade blifvit uppr ryckt af en stark hand, blott för att kastas bort. Hon hade väl varit från förståndet, då hon tog det olyckliga beslutet att gifta sig — eljest kunde det väl aldrig hafva skett! Och dock hade hennes enda önskan vorit att sjelf få ett hem och en tillflyktsort för 4stackars små systrarne, och nu, genom hennes EM vilja, voro de kanske för alltid skilda. i Med föga egen kraft att bära oförrätter eller tillkämpa sig rätt, var hon van t stödja sig vid dem som voro henne nära, I lita på dem, lägga sitt öde i deras händer,