Aftonbladet – 17 oktober 1867, sida 2

en tepanna (det var ett slags tisane, hvilken den omtänksamma maken tyckte om att laga till åt herr Mrard, som Gock i i tysthet afskydde densamma. Han sattnu i Fontaines skrifram for att slippa lukten deraf.) Tracy! denna fåfängans och lättsinnets boning! Hvart skulle ni eljest vilja gå? Tracy var i sjelfva verket roten och upphofvet till all fru Mrards harm och afundsjuka. Herrskapet i slottet hade aldrig förr besökt herrskapet i det lilla huset på klippan — aldrig en enda gång i Lonies lifstid. Fru Mårard sjelf blef icke ens ou bjuden dit. Men till denna lilla engelska kom oupphörligt bud och bref från slottet. Grefvinnan hade förkylt sig och kunde icke lemna sitt rum. Öatherine måste komnsa och helsa på henne. Grefvinnan hade köpt en ny hatt. Catherine måste komma och säga hvad hon tyckte om den. Grefrvinnan de Tracy kunde ej tvista med någon i hela sitt stora hushåll, utan att Catherine skulle skickas efter och höra på historien derom. Och Catherine var också så deltagande, så tystlåten och grannlaga, att hon tycktes vara skapad att spela rollen af förtrogen. Grefvinnana hade verkligen lärt sig att bjertligem hålla af den unga fru Fontaine. Och Catherine! Hon tyckte ibland att hon aldrig mera skulle vilja gå till slottet der alla voro så vänliga mot henne och satte sådant värde. på hennes 1å goda egenskaper. Det före. föll henne bittert att komma hem sedan och göra jemförelser. På det ena stället öfvertlöd på hjertlighet och vänskap; på detandra blott köld, ovänlighet, ledsamheter. Och dock var det der hon mött den sannaste, uppriktigaste tillgifvenhet, tänkte hom åter, påminnande sig all Fontaines hjertlig. het, aldrig svikande ömhet och tålmodighet. Det var detta hon tänkte på nu, då fru Mårard började anfallet, fullt rustad till strids, medan den qväfvande å.gan från töpannan tycktes enkom uppkallad för att ytterligare försvaga och skrämma den stackars lilla fienden, (Forts. följer.)