Aftonbladet – 17 oktober 1867, sida 2

bad hon fru Fontaine för all del komma snart och ofta till henne. Catherine lofvade gerna att göra detta; det var alltid ett afbrott i hennes enformiga hvardagslif. SJUTTONDE KAPITLET. Fru Merard och fru Fontaine. De vintriga stormarne och det kalla regnet hade tillintetgjort hela den prakt af dalier och tusenskönor, hvarmed hösten prålade, och blott fönsterluckorna lyste änou lika gröna som alltid, och de små vär derflöjlarae svängde sig muntert å sina höga jerospiror, då Dick en vacker ebruarimorgon omkring klockan tolf kom upp till Fontaines chålet. Han ringde på portklockan. Fru Merard såg honom från fönstret i matsalen och rvpade åt Justine att släppa in honom. ?Herr mären var icke hemma?, sade Justine. Fru Fontaine var ute på terrassen, Skulle herrn vilja tala vid fru Merard?? Dick svarade hastigt att han skulle försöka att få träffa fru Fontaine och gick skyndsamt i den riktning Justine utvisade. ?Ni kan ej misstaga er om vägen?, sade hon då hon återvände till sitt kök, glad att slippa undan så lätt; dörren till matsalen öppnades för att bedja den främmande herrn stiga in, just som han försvann bakom byggningen. Då Dick gick utföre de små sluttningarne som ledde från terrass till terraces, kunde han med en enda blick öfverse Catherines dagliga omgifning — det brusande hafvet med sina suckande vågor glimmande i solljuset, det höga berget på sluttningen hvaraf huset var beläget, Petitport der nedanför med sin torgplats, och dess muntra röster och mångfaldiga ekon, hammarslagen i smedjan, hundarne som stodo på berget och skällde, tupparne som galde i byn. Solen sken honom i ögonep, så att det var Toto, som först såg Dick och kosa springande från lusthuset, ropande på sin styfmoder, Strax derpå kom Catherine emot honom; med en