till och med ännu påtagligare, ty lufttor alsikeklöfver innehåller så mycket närings ämne, att 1 skålp. deraf ungefär motsvara 2 skälp. råg, särdeles om klöfvern är skör: dad späd, före blomningen. Den färsk gröna klöfvern är naturligtvis till följd a vattenhalten en mycket mindre koncentre rad föda. Likväl motsvaras 1 skålp. råg af icke mer än 3 skålp. alsikeklöfver elle hvitklöfver och ungefär 4 skålp. rödklöfver Såväl den kemiska sammansättningen som framförallt den omständigheten, at vära husdjur uteslutande lefva och trifvas af gräs och hö bevisa således till fullo grä sens stora närande kraft. Frågan är såle des endast: kan menniskan tillgodogöra sig födoämnen ur gräsen, kan hon ur dessa ut. draga ägghvitan, växtlimmet, fettet? Vi tro oss kunna besvara denna fråge med ja; ty när djuren icke blott lifnära sig utan frodas af de råa gräsen, bör menniskan tvifvelsutan kunna lifnära sig af de kokta, helst om denna föda, liksom allt nöd. bröd, i någon mån uppblandas med mjöi och derigenom mera koncentreras. Djurer hafva visserligen sin starka tandemalj til att så fint som möjligt fördela födan, och idisslarne tugga den två gånger. Men hvad som i dessa fall brister menniskan, bör ersättas genom den starka häfstång, hon kan använda till födans uppmjukande och be: redande till spis, nemligen kokningen. Om vi derföre icke rentaf påstå, att vi som nödbröd kunna uppäta höstackarne, liksom kreaturen spisa halmtaken, så vilja vi åtminstone framhålla, att man genom ett omsorgsfullt insamlande af späda, icke förvuxna, ännu icke i blomning stadda gräs af våra vanligaste foderväxter kan bereda sig ett matförråd att tillgripa i nödens stund, ett förråd, som har den fördel framför andra nödbrödsimnen, att det alltid finnes ji riklig mängd, åtminstone en stor del af året. Man kunde invända, att gräset, färskt, väl torde kunna nära, men ej torkadt. Vi svara dertill, att man ju i hushållen redan använder torkade grönsaker med den bästa påföljd. Näringsämnet undergår icke genom torkningen någon så väsentlig förändring, att det icke äfven sedan vid kokningen kommer till vår disposition. Värre är att afgöra huruvida klöfvern vid större — förbrukning kan utöfva någon skadlig inverkan på menniskokroppen, ehuru den för djuren är af så direkt nytta. Detta öfver-lemna vi till fysiologernas utrönande. Insändaren vill till sist anmärka, att han gjort försök att anrätta gräs som födoämne, ör att åtminstone utröna dess smaklighet. Utanför hans fönster ligger ett med späd höstklöfver beväxt fält, Han plockade der några näfvar, som han lät rensa och tillaga som vanlig spenat, och han försäkrar läsaren, att såväl han sjelf som några vänner, som smakade den, ansågo den förträff.lig: någon bismak kunde ej förnimmas. Man kan lätt pppsöra en liten beräkning öfver den erforderliga höqvantiteten, som ir nödvändig för att nära en menniska året om. Beräknas nemligen hennes föda till re och en half tunna råg efter 2,6 centner på tunnan, så gör detta 310 skålpund om iret, motsvarande i näringsvärde 3240 skålp. röd och 2430 hvit eller alsikeklöfver i färskt tillstånd. Nu kan det naturligtvis cke komma i fråga med detta, lika litet iom andra nödbrödsämnen, att begagna det enbart. Nämnde beräkning göres derföre ndast, för att lägga i dagen, hvilket ofantigt lätt tillgängligt näringsämne vi ega i räsen, och huru vigtigt det tvifvelsutan är Wt närmare påakta detsamma. Om någon erfarenhet i detta fall redan är vunnen och i anledning af ofvanstående raler bragtes till offentligheten, skulle insänlaren derför känna sig så mycket mera tackam, som han är öfvertygad, att hans ofvan ittalade, af en och annan måhända såsom aradox ansedda åsigt, derigenom skulle rinna bekräftelse. C. W, P.