C(Insändt.) Om gräs som cNödbröd. Till följd af det bedröfliga tillståndet i de norra provinserna har man i höst mer än vanligt sökt att i de allmänna tidningarne fästa uppmärksamheten på de ämnen, som möjligen kunna tjena menniskan till föda, när kornet slår fel. Man har talat om svam par, islandslaf, renmossa, barg med mera, och man har beskrifvit de olika behandlingssätt, genom hvilka dessa ämnen kunna göras, såvidt möjligt, njutbara. Man har äfven omnämnt en hel mängd frön af vilda växter såsom passande. Alla dessa ämnen lida emellertid af högst väsentliga olägenheter. Svamparne äro i allmänhet sällsynta i barrskogstrakter, och de frysa bort med säden. Islandslaf torde ej heller stå att få i stora qvantiteter. Barken och till och med renmossan innehålla föga näriogsämne; man vet, att äfven för renarne är renmossan egentligen intet annat än nödbröd, om somratne och vid tillgång dertill lefva äfven dessa af gräs och hö. Af mossa få de icke vog näriog, för att lemna mjölk. Frön af vilda växter äro alltid sällsynta attimängd tillgå och derföre ytterst besvärliga att insamla. Det kan vara tillräckligt för en bofink, men ej för en menniska. Huruvida barken kan tjena till annat än rentaf ?bukfyllnad? är väl tvifvelaktigt; åtminstone kunna de beståndsdelar, som utdragas derur ej vara synnerligen kraftiga eller till qvantiteten stora. Deremot existerar ett födoämne, som är gemensamt för en hel klass bland djuren, nemligen gräset. Menniskan unvänder ju äfven gräs under mårga former såsom spenat, nässla, kål med mera. Det är äfven bekant, att många vilda växter lemna en god spenat, säsom t. ex. mollan med flera. Men man kan äfven mot dessa anmärka, att de ej finnas i tillräcklig mängd för hundratusentals personer. Så är ej förhållandet med de odlade och äfven till en del de vilda gräsen; och det är derföre dessa, som torde utgöra det naturliga, sundaste och kraftigaste aödbrödet? för menniskan. Deita kan på många grunder påstås; vi skola söka i korthet framhålia de vigtigaste. Sålunda är tör det första menniskans tandbyggrad i väsentlig grad afsedd för tillgodogörande af växtämnenr. En fullväxt person har tjugu tänder i munnen, för att äta växtämnen. Och hon lefver ju också väsentligen af dylik föda, korn, säd. Men hvad säden innehåller i mera koncentreradt tillstånd, det innehåller äfven det gröna strået och bladen, ehuru i mera utspädd form När kornet eller fröet dragit näringen, ägg hvitan, växtlimmet, ur dessa, förvandias de till halm; måste således hafva förut innehållit just de ämnen, som kornet i sig koncentrerar. I jemförelse med spädt gräs, är emellertid denna koncentration af födoämnena i fröen lånoglifrån så stark, som man i allmänhet torde föreställa sig. VanJigt torrt välbergadt ängshö innehåller vå 1!3 skålp, lika mycket näringsämne som 1 skälp. råg. Med klöfvern är förhållandet