Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 3

existera. Den tjocka, flottiga kortleken, som hvarje afton framtogs, ingaf Cutheriue en eå förfärlig vedervilje, att det skulle varit reniaf löjligt, ifall hon ej gjort våld på sig för att öfvervinna den. DÅ de alla irrigt inbjödo henne att blifva ?fjerde man?, bortlade hoa utan ett ord, sin bok och gick fram till spelbordet. Ingen märkte uttrycket i hennes mörka ögon och ingen skulle heller hafva förstått det stort böttre än klöfveroch, spaderknekt, stirrande på henne med sina själlösa blickar. Ibland, under spelets gång, kom bon att tänka på helt andra ting, och höll sina kort så vårdslöst, att gamle Merard med sin skrällande röst förskräckt ropade till: Akia er! Akta er, barn! Hvad tänker ni på?? Och Catherine spratt till och rodnade och försökte akta sig. Men med allt detta satte lilla fru Fontaine ej heller sin klara lampa under en skäppa; väl var det med darrande ovan hand hon sökte putsa veken, väl var hon litet bländad af skenet, men lampan brann ändå, kanske klarare än den någonsin förr i hela hennes lif gjort; och dock skulle hon sagt er (om hon blott haft mod att tala derom) att hon aldrig haft så dålig tanka om sig ejelf, aldrig känt sig så becröfvad, så full af blygsel öfver sina fel och brister, öfver hvad erätt hon gjort. Fontaine måste ibland haft en dunkel aning om att hans hustru var trött, då hon satt der med korten i handen och nära att låta dem falla derur, ty han bad henne ofta spela fortepiano medan han gaf kort (åt de båda gamla, sig ejelf och den träkarl som skulle ersätta Catherine) i takt efter hennes musik. Kortkungarne och deras damer dansade sin nattliga dans och svängde sig rundtomkring och in och ut, omedvetet efter takten, de också, i den koptradens som de dödlige kalla whist.