Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 2

egnade en sådan vård och så stora omkostnader? Ah! det skall vara en engelska, som skall vara i stånd till en sådan låghet!X Fru M6rard tystnade, mycket belåten, ty Catherine bade bleknat och vändt sig bort; och då hon i detsamma fick se Fontaine stå i dörren, sprang den lilla tokan bort till honom och började gråta. Stackars barn !4 sade han mycket ömt. Gå, gå, Jag skall tala vid min goda mor ochjsäga henne huru detta förhåller sig; hon förstår ej — — kanske litet eau sucr6e... Försök det, mitt hjerta, vi skola komma straxt.s Detta var den första striden mellan dessa båda mycket olika kämpar. Fontaine lyckades emellertid lugna sin svärmor och betedde sig så ödmjukt, var så vänlig och bjertlig att han förde fru Måerard ned i matsalen, nästan välvilligt stämd mot Catherine. Den gamla frun höll verkligen af honom rätt mycket, och då han talade om den hvila efter hans många sysselsättningar, det nöje och den förströelse han fann i musiken, gaf hon motvilligt sitt samtycke till de vidtagna förändringarne. Sedan kom det en tid, då fru Merard helt hastigt blef ytterst vänlig och artig mot Catherine. På samma tid gjorde herr kyrkoherden täta besök i huset, var också mycket vänlig och kallade Catherine mon enfant. Under dessa besök försvann alltid herr Merard, men frun och kyrkoherden begynte och underhöllo långa samtal om den allena saliggörande kyrkans tro. Kyrkoherden plägade ur sina vida rockfickor upptaga små böcker med :bruna permar och med porträtter af biskopar och kyrkofider och mödrar och marterade helgon på de smala titelbladen; och af dessa och andra tecken förstod fru Fontaine att den tid var