Aftonbladet – 16 oktober 1867, sida 2

djerfhet, nästan släppt hammaren i golfvet, återtog sin sysselsättning. Fru Mörard begaf sig en morgon i god tid utför trappan för att i köket hålla råd med Justine om hyad man skulle taga sig till med den sist komna lilla uppasserskan, hvars gäckande miner och blickar ansågos böra strängt bestraffas. Den gamla frun såg lika fruktansvärd ut i sin morgonkostym, bestående af en kort tröja eller ?camisole?, en styfstärkt mössa, underkjortel och tofflor, som hon senare på dagen plägade göra. Hennes mustascher sågo ännu rikare ut, då icke uppmärksamheten genom en lysande toilett afleddes derifrån; hennes små hvita, jemna tänder lyste under mustascherna. Fru Mrard blef högst öfverraskad att få se salongsdörren öppen, då hon gick förbi. Annu mer förskräckt blef hon, då hon säg in der och fann att rullgardinerna voro uppdragna, de små mattorna utlagda på golfvet, stolarne ställda på sina ben i stället för att vara uppstaplade i en hög midt på golfvet, fortepianot framdraget ur sin mörka vrå och ställd på en plats der man beqvämt kunde se noterna... Hvad var meningen med allt detta? Hvilket vansinne antydde det? Skulle de bjuda främmande? hade de haft en bjudning utan hennes vetskap? Fru Mörard gick fram till pianot — hennes egen dotters iano — repareradt så att det såg ut som alldeles nytt, och med en massa noter på locket! Hon såg sig om, och såg ett fönster öppet, ett glas med blommor i fönstret, en sykorg och ett skriftyg på bordet... Ett ljus gick upp för henne. Hvad! de hade då gjort ett vanligt hvardagsrum af Lonies salong, som under hennes lifstid aldrig hade begagnats utom vid Totos kristning och en gång, då der gafs en bl, som öppnades af