Aftonbladet – 15 oktober 1867, sida 2

tafla — en tafla målad af — låt oss säga ar Diek Butler. ?En flicka som skull spela? kunde den gerna blifvit kallad. Isådana ögonblick tänkte hon ej på något annat än tonernas skönhet, utom då valdthornet föll in med en felsk ton. Herr Fonmwaine brukade också under pauserna med stolta, beundrande bliekor betrakta sin hustru. Hvarje främling, som händelsevis kommit in, skulle ansett denna grupp som en vacker målning af hemtrefnadens bebag och fört med sig ett godt intryck deraf. Justine var emellertid icke så lätt besegrad, som det säg ut. Hon slog igen sin köksdörr och ryckte på axlarne, men sade ingenting; hon kunde bida tiden. Fru Mered skulle start komma. Hon var ej mera förtjust i musik än Justine sjelf. Fontaine tyckte nästan att en brottslig hemlighet brände på hans hjerte, då han de två första aftnarne efter det gamla herrskapets ankomst, sökte en förevändning för att efter middagen få stanna qvar i matsalen; han var hjertligt glad öfver att Catherme hade hufvudvärk och tidigt gick upp vill sig, Justine sade ingenting. Hon ville låta en hvar göra sina upptäckter sjelf. De skulle ej dröja länge, det visste hon, ty fru Merards små skarpa ögon tittade ia här och hvar, med ett obesväradt och oupphörligt forskningsbegär. Fanta föällar I