Aftonbladet – 15 oktober 1867, sida 2

från byn, som gingo bem med sina kor eller sina tomma fiskkorgar, stannade utanför gårdsgrinden, och frågade högst förundrade, hvad detta månde vara. De gamla cider drinkarne hos Pelottier kunde höra de djupa tonerna, när vinden låg ditåt. Stackarsfru Fontaine sjelf brast i skratt och satte bäda händerna för öronen första gången hon gjorde beka.tskap med sin mans musikaliska ta lang; men herr mären afbröt sig genast och såg så ledsen och djupt sårad ut, att hop ögonblickligen bad honom fortfara och sjel! strax började spela igen. , Men efter detta utvalde hon alltid omsorgsfullt den stillsam maste och mest pastorala musik som fanns i hela hennes repertoire. Då hon kom til passager, betecknade con espressione eller arpeggios, eller då hon såg nägra tif hota på afstånd, bet hon ihop tänderna och samlade allt sitt mod, för att kunna uthärda den kommande tonstormen. Men småningom mildrades den värde valdthornistens ilver, eller också blefvo Catherinves nerver star kare. Toto tyckte att det var oändligt roligt att höra på musiken; han övskade blott att de skulle spela valser och polkor, i stället för andra stycken. Han stod alltid bredvid pianot och stirrade me. sina runda ögon å Catherine, som han alltjemt nästan tillad. Musiken hsr en underbar förmåga att för stunden försköna dem som utöfva denna konst. Eller ser man icke ofta rätt fula och ointressanta ansigten genom tonernas makt lifvas och få ett rent och vackert uttryck? Catherine var väl ej någon lysande artist, men hon spelade med känsla ochsäkerhet. Hos henne fanns alltid ett ljuft behag som det vore hårdt att beskrifva, och synnperligast då hon satt vid pianot, med hufvudet litet framåt. böjdt för att bättre se noterna, skulle heun:s lilla täcka figur varit ett tacksamt ämne för en