Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 3

Der hade han att göra med den engelska! konsten, hvarest redogörelsen nödvändigt sönderfaller i enskilda mästares omnämnande, och med den franska, i hvilken skolbegreppet är så utveckladt, att ämnet nästap af sig sjelf ordnar sig. Dessutom förelågo utmärkta framställningar af föregångare. Vida svårare har uppgiften varit att öfversigtligt och klart genomgå den tyska konsten, af skäl som ligga temligen nära till hands, och af hvilka ej det minst betydan1e varit svårigheten att komma ifrån tyskarnes egen, naturligtvis högst partiska appfattning af sin konst och sina konstskolor. Äfven kapitlet om plastiken i Rom har säkerligen kostat författaren betydlig möda. Med spänd väntan motse vi slutet af hans arbete, der han skall behandla den svenska konsten, ett företag, som erbjuder de största vanskligheter, då sjelfva materialet måst särskildt samlas på samma gång författarn skulle skrida till dess bearbetning. Så fort denna sista afdelning blifvit tillgänglig, skola vi egna arbetet den utförligare uppmärksamhet, det i så hög grad förtjenar. Tonsiaren Olof Åhlströms minne af Arv. Aug. Afzelius. (Stockholm, 1867.) Vi ha här nöjet att anmäla ett nytt arbete af cen gamle, men ännu liflige och outtröttlige sagohäfdeförfattaren. Vid läsandet af denna lilla skrift bemärker man den rätt ofta i vårt land återkommande företeelsen, att våra bästa artister och litteratörer måst snart sagdt krypa fram till konstens allraheligaste, nära nog att duka under för fattigdomens börda, den de dock burit med en ihärdighet och spänstighet, som väcker förundran, tills ändtli gen den inneboende kraftige anden besegrat hindren. En sådan företeelse se vi äfven tecknad på ifrågavarande blad. Den efterlefvande ungdomsvännen har här målat en trogen bild af den lika älsklige, som utmärkte Olof Ahlström, hvilken man eålunda blifver i tillfälle att åskåda från den stund han, med sina forboppningar i hjertat, klädd i den anspråkslösa bondgossedrägten, invandrar i Stockholm den minnesvärda 17 Aug. 1772, till den daghanr, som en firad och frejdad icke blott orgelspelare, utan ock tonsättare, befinner sig i hufvudstadens anseddaste och förnämsta kretsar. Minnet af sådava män bör bevaras, såsom tidsbild å ena sidan och å den andra till lifvande af mod och förtröstan hos andra, hvilka måste dela enahanda öde i början af sin lefnadsbana. Författaren af Ahlströms minne har derföre lagt en ytterligare förtjenst till mängden af sina andråstora förtjerster som författare, då han utgifvit denna skrift, hvilken liknar en skön krans kring tinningen af den bortgångne tonsiarens bild; öch önskligt vore att många sådana minnen blefve upptecknade af de månoa, som dertill äro i tillfälle. Lm.