Aftonbladet – 12 oktober 1867, sida 2

Dick köpte sin jernvägsbiljett med oro. ligt sinne. Under heia vägen genomgick han i tankarne det uppträde han trodde skulle cga rum — han fann ett bittert nöje i att ranka derpå. Ibland såg han sig sjelf kastad på dörren, ibland hörde han Charles Butlers hesa ironiska skratt, hörde honom håna sin brorson och uppsäga både slöägtskap och vänskap. En gång såg han också sig sjelf som en förrädare, öfvexgifvande Reine för penningens skull — men nej, det var omöjligt — det var det enda, som icke kunde hända. Då han kom ti!l stationen, måste han hyra en vagn, emedan han. ej var väntad. Vägarne voro fuktiga och fulla af nedfallna vissnede löf; det rök i plogfårorna der man plöjde jorden; några Iå sångfåglar, som glömt sig qvar, sjöngo siau höstsånger. De säga att den gamle -herrn icke har många dagar qvar?, sade hyrkusken helt muntert, då han steg af för att gå uppför en brant backe. Han kunde nog lefva för ålders skull, bevars, men min gumma, hon säg honom gå förbi i söndags fjorton dasar sedan, och hon sade så här till mig: kors, sa hon, gamle herr Butler är icke hälf. ten så rask som i våras. Dick fann icke detta just så roligt; han var icke vid det bästa lynne; den lugna, qvefva aftonen, de fallande löfven, åe tunga molnen som hängde så nära jorden, kommo honom att se allting i en dyster dager. Slutligen körde de in genom den välbekanta sårdsporten. 4Jag hoppas att min onkel är bättre, sade Dick med ett svagt försök att tala eladt och för ppningsfullt, då han steg ur vagnen OCh sprang uppför den gammalmo. dion, trappan. Mundy öppnade dörren. a (Fofts.h