Aftonbladet – 11 oktober 1867, sida 2

RENEE BUTT ARTE NINE NESSER ENSE sr ÄN SONENS gatan. Hon hade icke varit på slottet sejan aftonen före sin bröllopsdag, då hon reste derifrån till Caen. Hon började tänka på denna tid; hon kom ihåg sin tvekan, sin förtviflan. Slutligen kommo de till jernsrindarne, der Dick blott några få veckor förut berättat henne att han älskade Reine — alltsammans ilade genom hennes tankar sned en hastighet, som när man vindar upp en gerchäfva. Medan Fontaine talade vid juristen, gick hon till stora porten och ringde, och sade ill Baptiste, som öppnade för henne, att hon gerna ville gå tll sitt fordna rum. Mais ecertainement, madame?, svarade den rige betjenten, ni kan gå öfverallt hvar i behagar här — det är ju ingen hemma.? Catherine gick öfver förstugan och såg in i den öde salongen — så underlig den såg ut — så tyst! De glada rösterna och den muntra dansmusiken hade flyttat till andra ställen, och till och med Catherine George existerade ej mera. Tänkande härpå gick hon upp till sitt rum, som nu stod aästan omöbleradt och såg ut som om det tillhört en död person, Jatherines hjeria var tungt; hon såg sig omkring; solskenet strömmade obehindradt in genom fönstren som saknade gardiner; det välkända sorlet af hafevågorna hördes också nu; hon gick bort till den lilla byrån, öppnade en läda och tittade deri en sista aftonen, då hon packade in sina kläder, hade hon funnit en liten relik, som hon ej hade hjerta att förstöra. Hon hade lagt den i ec byräläda, dit hon förut kastat en handfull torra tusenskönor. Hade aägon bittat den der, eå hade ingen deraf blifvit klokare. (Forts.)