Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

förtjusta och åskådade naturens herrligbe och kommo sålunda utan vår förskyllan el. er värdighet direkte in på den etterlängjade, nyckfulla Wettern. Jog omfemrnade — förstås andligen — Jenna min älsklingssjö, som för tillfället åg der så solljus och leende som om aldrig ett vredens andetag någonsin häft dess bröst. Btt mera klart och genomskinligt vatten får nan väl knappt skåda, och jag tänkte i letta ögonblick på folktron, som vill veta utt Wettera upprunnit? ur en moders tå. er. (Anmärkas må att trollens tårar måte sakna all sälta.) En trollqvinna hade nem: igen en enda son, gom förälskat sig i Up;aladrottens fogra dotter och var djerf nog utt begära henne till äkta, på hvilken besäran kennes fader hånfullt svarade, att när äh först eröfrat en kröna kunde han komna tillbska. Den unge nr annens trolldomsförmåga — fall äfven han besatt en sådan — var emelertid icke nog mäktig att från honom afärja döden. Han stupade i striden för sin inga kärlek. Emellertid gick modren hvar norgor upp på högsta punkten af trakten — nuyarsude Wisiogsö — för alt spana efer sin älskling, och som detta naturligtvis Hltid var förgäfves, gret hon der så ufta sknadens och längtans tårar, att af dessa lutligen bildade sig Wettern, i hvars svala jöljor hon störtade sig och omkom. Må nan således ej förvånas öfver Wetterns skifande lynne: det är en mor, som ena stunlen, full ar hopp, spejar efter sitt barn, och om den andra, stormar af förtviflan öfver tt-ba misslyckats. Innan hon störtade sig i djupet, löste hon f hals och armar sina perlor och smycken ch kastade dem ringsktande vida omkring. Je ligga der ännu vid Wetterns stränder,