artig, kärleksfull, språksam — åh, så språksam. Att tala — det var Fontaioes forte, havs svaga sida, hans passion, ett behof för honom. De allra minst intressanta, de allra otroligaste ting kunde förse honom med det största öfvertlöd af ord; hans tal var ett under ef ordrikedom och af uthållighet. Nu, för första gången på många är, hade han försäkrat sig om en tålig och tyst åhörare, och den ström, som hittills till en del varit uppdämd, flödade nu öfver. Fontaine var ytterligt glad och iycklig; och under sådana omständigheter kunde det någonsin blifva nog zf försäkringar, bedyra.:den, utrop och förklariogar? Måste icke hvarje möjlig ordform användas för att säga Catherine huru högt han värderade sin lycka? Och du också är ju lycklig?? brukade han triumferande fråga sin hustru, och om hon då smålog och med en tacksam blick svarade: Ja,? tror jag ej att någon derföre kan klandra henne. Hon var också lycklig, på sitt sätt och ibland. Det var icke alltid så tråkigt att vara fru Fontaine. Det var henne så ovandt att vara saknad, älskad, efterlängtad och välkomnad, Hon fann detta lika så svärt att tro på som allt envat: Fontaine tänkte ständigt på hvad som skulle kunna glädja henne. Hennes systrar skulle alltid komma till hepne under ferierna — när som helst hon önskade det, sade han, och Catherines hjerta slog högt af glädje vid tanken på att få välkomna dem i sitt eget hem. Det lilla vackra vindsrummet åt gatan skulle blifva deras, tänkte hon; bon skulle köpa ett par små sängar, nägra blomkrukor att sätta i fönstret. Hvarje dag gick hon in der oc. uppgjorde nya små planer för att glädja dem. Så glada de skulle blifva? Tanken derpå var nästan fullkomlig lycka. (Forts.)