skredo, önskade hon att få blifva lemnad litet mera åt sig sjelf; hon var van vid ensligheten och detta oupphörliga sällskapande, denna eviga uppmärksamhet, var litet tröttande. Allt hvad man väntade af henne, var: Ja, min vän?, ?Nej, min vän.? Vid slutet af månaden, ty, inberäknadt de fjorton dsgarne i Rouen, hade Catherine nu varit gift en mänad, blef det, som sagdt, litet tröttsamt. Petitport hade börjat taga på sin nattmössa; fönsterluckorna voro stängda, det var tyst på gatorna, knappast nägon menniska qvar der. Catherine gick upp till arrendegården, men Reine var borta, hade varit borta en tid, i Caen, sade Dominique. Den ena dagen var den endra lik. Ingen främmande syntes till. Fontaine pratade oupphörligt och Catherine nästan Jävgtade efter Totos morföräldrar, hvilkas ankomsi åtminstone skulle blifva ett afbrott i enformigheten. Ce qui codte Ile plus pour plaire, cest de eacher quon gseunuie.? Catherine hade läst dessa ord i någon gammal fransk bok och de genljudade i hennes öron många gånger sedan, som ord ibland göra. Ofriligt tänkte hon derpå ibland under denna Örsta tid af sitt giltermål, då hon sawut vid sin egen härd ensam med Fontaine. Herr mären satt vanligtvis kapprak på en högryggig hård stol vid bordet, förtjust betraktande förverkligandet af sina drömmar; fru Fontaine deremot satt på en liten låg stol nära kaminen, med sin sömnad i kväet och undrade, måhända, om det verkligen var hon sjelf och ingen annan, som satt der, och om detta skulle vara slutet på alla hennes illusioner. Den smala guldringen på hennes tioger tycktes säga henne att det var så. Detta var då verkligen hennes hem. Der satt hennes man, uppmärksam, oförvitligt