Första morgonen efter sin ankomst hörde Catherine ända ut på terrassen herr märens klienter skrika och gröla i köket der Fontaine ofta nog skipade rättvisa; när det icke skedde i det mörka, dragiga, sä kallade embetsrummet, der han förvarade litet bläck, litet lack, några segelgarnsändar och en läda med snickareverktyg. Hans chalet visade sig vara en mera-piuoresk än begqväm bostad. Blåsten hven omkring de tunna väggarne och genom otaliga sprickor och springor; väderflöjlarne svängde ursinnigt rundt om med ett brummande ljud, som af aflägsna trumhvirflar. Om vären, sade Justine, brukade vattnet stiga upp öfver terrassen och stå högt öiver blomstersävgarne och rosenbuskearne, och regnvattnet brukade strömma ned från berget och stanna utanför dörren till matselen. Förmaket låg en trappa upp. Det vor et rum der ruligarninerna alltid voro nedfällda, öfverdrazen väl tillknatna öfver sofior och stolsr, mattor och borddukar hoprullade och piarot stängdt. Detta rum nyttjades aldrig. Då herrskapet M6rard var der, brukade man sitta om aftnarne i deras sängkammare, sade Fontaine till sin hustru. Det är så trefligt?, upplyste han. Men Catherine knotade häremot och bad att få öppna salongen och begagna både den och pianot. Fontaine biföll — hvad skulle hon väl önskat, som icke han biialli? — men det var honom tydligen påkostande och han tycktes vara rädd för hvad fru Merard skulle säga. Den andra dagen föreföll Catherine litet längre än den första och den treoje litet längre än den andra. Icke så för Fontaine, som snart återtog sina vanliga sysselsättninser, och kom och gick oupphörligt, ständigt angelägen att Catherine icke skulle blilva lemnad allena. Då och då, alltsom dagarne