som bar bort de tomma talrikarne. Justine tyckte icke om folk som gifte om sig. Fru Fontaine fann snart att hon hade litet eller intet att göra med de husliga omsorgerna i hennes nya hem. Hun hyste en alltför stor fruktan för Justine, den förträffliga kokerskan, som i femton år stekt kotletter åt Fontaine, för att någonsin våga sig ut i köket. Föntaine sjelf bade, som ungkarl, i många år, och sedan som enkling, vant sig att intressera sig för och deltaga i bushällssysslorna. Han gjorde alla inköp eller tillsåg åtminstone hura de gjordes; han högg socker och gjorde rätt mycken nytta i huset. Man kunde en vacker morgon få se honom säga ved ute på görden. Han skar tränaglar för, att sätta upp klädstrecken med då tvätten skulle torkas; han hade till och med någon gäng bjelpt till ert få de redan torra kläderna under tak, då en regnskur hotade dem. Han slog upp spikar, lagade fönster, gräfde rabatter, undertecknade girtermålskontrakter, förlikningar, stämningar. Folket i Petitport kommo beständigt till herr mären för att erhålla hjelp och räd. Fontaine brukade göra sitt bästa för att förmå dem att i godo komma öfverens, men hans grannar voro noga om sina rättigheter och njöto af ingenting så som af en ordentlig process. Till och med gamla Nanon Lefebre gaf sig ingen ro förrän hon fått uppoffra alla sina stackars besparingar för att stämma sin kusin Leroi i Bayeux, som orättvist tillskansat sig en summa af 40 francs, hvartill hon pästod sig ega rätt. Hon förlorade sin sak och sina penningar, och fick tillbaka några få francs ur Fontaines egen ficka, tillika med en förmaning, som hon mycket illa upptog. Hon kunde aldrig komma ur den tron att han, henne ovetande, haft nägon hemlig vinst på hennes process.