nen han tadlade sig sjelf strängt för en så hänsynslös sjelfviskhet. Med allt, hvarför jag har atttacka mina förträffliga svärföräldrarX, upplyste han Caherine, den storartade hemgift deras doter tillförde mig, inser jag att de alltid måste anse mitt hus som deres eget, när helst de så önska. Du, ma tres-chere amie, ir begåfvad med ett jemnt och lyckligt lynne; jag vet att du utan tvekan skall sgna dem den barnsliga uppmärksamhet, som det är så veckert af ungdomen att skänka de gamle. Tro mig, jag skall icke blifva otacksam. Catherine smålog åt det högtidliga lilla talet; hon var lycklig öfver att det fanns någonting hon kunde göra för att glädja sin man. Ty hans vänlighet, hans lycka, hans oblandade belåtenhet hade redan kommit henne att blygas. SAck, det var grymt att taga emot så mycket och gifva så litet, hade hon redan tänkt ett par gånger. Åtminstone skulle hon söka uppfylla sina nya pligter, föresatte hon sig, och det var med ödmjukt och dock förhoppningsfullt sinne hon trädde öfver tröskeln till sitt nya hem. Toto var der för att välkomna dem och trampa på alla vecken af Catherines musslinsklädniog med sina swå fötter, som i lädjen voro särdeles rörliga, och Justine, den förträffliga kokerskan, kom. ut för att se på sin nya måtmoder. Soyes la bienvenue, sade Fontaine och kysste sin bustru ömt och hjertligt, hvarpå de alla tre rätt glada och lyckliga satte sig till middagsbordet. Mormor kommer hit om lördag åtta dasar, sade Toto. tHerr Plottier skall hem:a lem när han far hem från Caen. AH! Så mycket bättre! sade Justine,