STOCKHOLM den 10 Okt. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 5 Okt. General Fleury, bvars resa i Tyskland gifvit upphof åt så många vågade gissningar, lemnade med sin familj och hertiginnan dIsiy, fru Fleurys eyster och aflidne generalen Bugeauds dotter, i dag på morgonen Berlin. General Fleury har på sin sommarutflygt besökt Minchen, Salzburg, Wien, Dresden och Berlin. Han ankom hit den 1 dennes. Under sin vistelse i Berlin i ungefär en veckas tid har han sammanträffat med några statsmän och haft ett långt samtal med konseljpresidenten. General Fleury bar tagit mycket fredliga intryck af detta samtal. Grefve Bismarck försäkrade honom, att han skulle göra allt hvad som stod i hans makt för att undvika en kris. General Fleury hade, väl förståendes, ingen politisk beskickning hvarken i Wien eller Berlin. Ni kan anse detta såsom fullkomligt säkert. För öfrigt tyckes ställningen för ögonblieket bli alltmera lugn. Allt står och väger mellan Berlin och Paris. Hvarken några rådplägningar eller underhandlingar ha förekommit, och uppmärksamma betraktare äro af den åsigten, att detta förhällande är gynnsammare för det goda förständets bevarande än nägra försök till närmande och förlikning skulle vara, emedan sådana skulle isynnerhet i Paris elstra illusioner, hvilxa nöd vändigt till slut måste bli missräkningar. Det är endast tidningarne, som fortsätta en till stor del onyttig polemik. Ean temligen häftig artikel i Kreuzzeitung i denva vecka har väckt mycket uppseende. Men man bar anledning att tro, att detta skarpa utfall mot de franska tidmngarne var beröknadt på och hade till ändamäl att låta Sydtyskland och isynnerhet kamrarne i Wirtemberg förstå, att om krigsfaran för ögonblicket försvunnit, borde Tyskland det oaktadt sluta sina led och hålla sig färdigt att möta de händelser, eom framtiden kan bära i sitt sköte. Såsom man vet, har regeringen i det offensiva och defensiva förbundsfördraget af den 13 Aug. 1866 mellan Preussen och Wiärtemberg, hvilket i händelse af krig nungens af Preussen befäl. De radikale i Sydtyskland agitera för att få fördraget förkastadt, men det är ringa utsigt till att de skola lyckas. Man vet med visshet, att detta fördrag, så väl som fördragen om tullföreningens återupprättande och om tullparlamentet, om hvilka senare det längre fram blir fråga, komma att antagas. Emellertid tyckes man på ett visst hälli Berlin icke ha ansett öfverflödigt att utöfva ea lindrig påtryckning på Sydtyskland. Detta är sannolikt klaven till den eljest gåtfulla vrede mot Frankrise, hvartill den nämnda ministeriella tidningen stundom låter hänföra sig och som icke rätt passar i stycke med de förbållanden som för närvarande råda mellan de båda regeringarne. Det är väl ingen annan än Italien, som fortfar att väcka allvarsamma bekymmer hos fredsvännerna. De sista telegrammerna tyckas medgifva att lugnet ännu icke är åserstäldt på halfön. Emellertid uttala trovärdiga personer, som äro i tillfälie att känna Italien, den åsigten, att hvarken konung Victor Emanuel eller ministören Ratazzi för närvarande vilja brädstörta händelserna, och att de stödjas i detta politiska uppförande af en öfvervägande majoritet af nationen. Italiens syfiemål torde vara att förmå påfven att låta skydda sig af italienska trupper i stället för af den fordna franska garnisonen. Pius IX skall svårligen samtycka härtill. Men frågans lösging skall icke dröja längre än till hans död, och italienarne, med undantag af handlingspartiet, hvilket dock hålles i schack af regeringen, ha lärt ig tålamod. Man har i franska och andra tidningar påstått, att Preussen skall ha önskat framgäng ät Garibaldis senaste expedition. Grefve Bismarck skulle ha beräknat, att om det lyekades Italien att eröfra Rom och få fast fot der utan Frankrikes bistånd, skulle det vara mindre förbundet att hjelpa sistnämnda land i en europeisk kris. Jag vill icke gå i borgen för detta påståendes riktighet. Det är säkert ott grefve Bismarck önskar fred för att få tid att konstituera det nordtyska förbundet och förbereda Sydtysklands inträde deri. Men grefve Bismarck är för klok för att icke inse, att en stor rö relse i Italien skulle ha till följd en allmän krigslåga, hvilken Preussen under nuvarande förhållanden tydligen icke har något intresse att påskynda. De lysande vilkor, som Preussen beviljat konung Georg af Hannover, ha blifvit så efter en formlig tronatsägeise af konungen. Denne uppbär rävtan på 16,000,000 thaier, Oberäknadt 600,000 sterling enskild förmögenhetsom befinner sig i England. Han skall äfven besitta slotten Herrechausen och Marienburg (det sistnämnda tillhör drottning Marie) samt godset Kahlenberg. Blottet på Leines strå. d i Hannover skall på famma gång tillhöra konungarne af Preusnemligen minnen, som äro fästade vid detta slott. Emellertid tyckes konung Georg icke komma i verklig besittning af de honom beviljade slotten förr, än han samtycker att abdikera. Till dess skall Preussen förvalta Idem. Kapitalet å 6,000,000 thaler fördlir äfven tillsvidare i Preussens händer. Frågan om ett kuratel, som skulle förvalta detta kapital, har blifvit tillsvidare undanskjuten. Det var det svåraste problemet, och för närvarande har man kringgått det. mycket strängare klandrade af den allmänJna meningen, som uppgörelsen icke skett gen och Hannover... Båda familjerna ha Wirtemberg till landets kamrar bänskjusit ställer Wiirtembergs militärstyrka under koa mA