Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

Bref till Lilly under en kanalresa): Af Lea. Jag har endast stt rätta mig efter hvad plats mina passagerare ha, menade kapten, och som dessa ha akterhytt, ha de rättighet att vistas på akterdäck och äta när de öfriga passagerarne äta. Finnes deremot det ringaste befogade klander mot deras uppförande, är det min skyldighet att blanda mig i saken. Nu torde herrskapet ursäkta att jag ingenting kan göra.? I detsamma reste man sig från bordet, men diskussionen var icke slut för det. Kammarherren och den välmående damen försökte förmå en del af possagererne att begripa den gryvma oförräit de lidit, och partier bildade sig för och emot. Annu när kaffet dracks, var saken icke utagerad. Nästan alla gingo öfver på kaptens sida, och följden blef att kammarherren och dena finkänsliga frun höllo fastesag, hvilket onekligen var värst för dem sjelfva och för restauratricen, och att de derefter vid första tillfälle gingo i land och försvunno, förklarande att de aldrig mera skulie sätta sin fot på ett dylikt fartyg. Det gjorde mig ordentligt ondt om dem, ty att de ledo gränslösi kunde man se. Vi skola också hoppas att de få upprättelse, om icke i denna verlden, dock i en annan, der man kan ta för afgjordt att inga betjenter vinna inträde. Det är bara härnere en sådan tanklös sammansättning kan ega rum. Der komma de helt säkert att serveras i enskildt rum med paradisfåglar på gyllene fat och nektar, kredensad af eng) Se A, B. nir 229 231—233.