Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

yrande fart, i hvirflande dans, tills hon uppnår målet för sin färd — hafvet. Man skulle vilja tillbringa dagar, ja veckor på detta ställe, men ensam. Det är som väcktes man ur den skönaste dröm, när man påminanes att man måste lemna denna fängslande klippö, hvaromkring vattnet brusar på alla sidor. Man går med dröjande steg och blickar sig alltjemnt tillbaka, och, när man väl en gång är utom trollkretsen, vet jag icke hvad för ett af menniskor uttaladt ord, som ej skulle förefalla platt. Det behöfs tid för att åter försätta sig in i verkligheten. Du tycker säkert jag sagt dig för litet om derna den skönaste perlan på min väg — men hvarifrån också taga ord för att måla ett sådant skådespel? Med skalden säger jag i detia afseende: Jag kan ej få solen på himmelens borg, och derför jag intet begär? För en sådan genomgripande känsla, som man här erfar, finnes, tror jag, intet uttryck. Såsom försvar för min fattigdom i den vägen och som ett bevis på ställets rikedom på oförliknelig skönhet, vill jag bara nämna, att bland alla de 60 eller 70 pereoner, som voro der, ingen hade mod att iråga den andre dessa annars oundvikliga ord: Nå, hvad tycks? är det icke herrligt? har ni någonsin sett något dylikt? Tyst var det som på skapelsedagens morgon; tysta gingo vi alla dit, tysta stodo vi der, tysta gingo vi derifrån, ty — ?Guds ande sväfvade öfver vattnet?. Vi bestego derefter åter fartyget, som nu arbetat sig igenom slussarne, och styrde ut i det fria. Ett nytt skådespel framställde sig der för våra blickar, under den majestätiska anblicken af Halleoch Hunneberg, hvilka uppstiga ur elfven som tvenne jätte