Aftonbladet – 8 oktober 1867, sida 3

———————L AA (Insändt.) Vandalismen och Eongsholms kyrka. Hvarje ny upputsniog eller ändring af någon bland hufvudstadens kyrkor synes beklagligen bli en anledning för vännerna af våra minnen att återkomma till det outtömliga kapitlet om vandalismen. Man minnes ännu mycket väl, huru endast ett par enskilda personers frikostiga mellankomst räddade den dyrbara kronan i Katrina kyrka, ett erkändt mästerstycke, från att vräkas, och i ännu friskare hågkomst torde de ön ej fullt afslutade åtgörandena i Ladugårdslands kyrka vara. Likartade, ja, nästan än svårare utbrott af vandalisk förstörelselusta och osmakligt nyhetsmakeri ha förekommit vid den nu pågående uppbättringen af Kungsholms kyrka, vid hvilken gasoch värmeledning tillika inläggas. Församlingen har redan beslutit begära vederbörligt tillstånd för försäljandet af sina sex åldriga ljuskronor och allt öfrigt Jysningsmateriel. Och detta oaktadt det ej borde vara okändt, att dessa kronor, till en del särdeles prydligt och vackert arbetade, skänkts till kyrkan af enskilda personer och således tillhöra arten af i viss mån oafhändeliga donationer, äfvensom att de, likasom äldre bänkarmer och dylikt, utmärkt väl låta inreda sig till belysning med gas och sålunda kunna begagnas fortfarande. Denna försäljning är emellertid en åtgärd som ännu kan förhindras och äfven, vid närmare eftertanke hos vederbörande, torde blifva inställd. Men hvad skall man säga derom, att församlingens kyrkråd på eget bevåg låtit bortfsga den präktiga dopfunt, som kyrkan egt? Denna var icke blott, i likhet med ljuskronorna, en skänk till församlingen, gifven 1707 af en fru Elsa Gutermutb, utan framförallt ett mästerstycke och fullkomligt ensam i sitt slag. Med tillhörande fotstöllning och trappsteg upptog den nära tio alvar i omkrets, och det prydliga, rikt förgyllda bildbuggeriarbetet med flera fristående figurer, pelare, löfverk m. m., allt utfördt af kongl. hofbildhuggaren Caspar Schröder, var ett bland de mest framstående minnesmärken af den karolinska tidens konst, så mycket dyrbarare, som man ej af denna mästare med bestämdbet känner något annat arbete. Redan förut underkastad en vandalisk åtgärd, i det den 1830 flyttades ur koret till norra korsarmen, har denna funt nu fullkomligt raserats; och beslutet härom godtgöres ingalunda dermed, att man, såsom vi hört uppges, ämnar uppställa några rån densamma lösryckta bilder i kyrkan. Alldeles förvånande förefaller det, att en rel korporation kan vara okunnig, ej blott om det lagstridiga i ett sådant förfarande se kongl. förordningen af 1828), utan äfven m värdet och prydligheten i ett sällsynt konstverk. Då hufvudstadens kyrkliga mynligheter bete sig på ett sådant sätt, kan nan verkligen mindre undra på, att vandaiseringen på landet ännu alltjemt fortgår. Jet är emellertid att hoppas, det vederböande i detta särskilda fall skulle få äteripprätta den anställda skadan genom funens återställande i sitt gamla skick (hvilet ännu lär vara möjligt) samt dess förlyttande till sin rätta plats i koret. Önskigt vore, om dessa och dylika företeelser unde ge anledning till en verklig kontroll rån statens sida öfver förfarandet vid allnänna byggnaders ändring och moderniseing, en kontroll, som synes ovilkorligen åkallad af behofvet. Stockholm den 8 Oktober 1867. P. C.A.