Aftonbladet – 8 oktober 1867, sida 3

Om adliga privilegier. Sedån ridderskapet och adeln under tidernas lopp uppoffrat det ena privilegiet efter det andra och vid 1865 års riksdag på ett storsint sätt frivilligt frånträdt det sista väsentliga privilegiet, nemligen för hvarje ätts hufvudman att ega sjelfskrifven rätt till säte och stämma i riksförsamlingen, återstår numera inga andra adliga privilegier än 1:0) adelns forum privilegiatum och 2:0) dess rätt att för rioga brott i krigstjenst ej beläggas med straff, eom nesligt kan vara. Att många adelsmän och ibland dem äfven undertecknad kämpat för adelns representationsrätt, tror och hoppas jag att en opartisk efterverld icke skall lägga oss till last, då med den grad af insigter och duglighet, som stått oss till buds, vårt bemödande alltid har varit att med trohet och nit i vår verksamhet på riksdagarne gagna fosterlandet. Med dessa ord vilja vi ej uttrycka något vemod öfver något, som vi egt och förlorat. ÄAfven vi äro numera fuilkomligt försonade med hvad som skett. Vi vilja således endast hafva gifvit ett skäl, hvarför vi benämnt adelns representationsrätt såsom ett väsentligt privilegium. Se vi deremot på ofvannämnda ännu gällande adliga privilegier, så äro de helt och hållet oväsentliga. De skänka nemligen icke adeln någon ekonomisk fördel ej heller något anseende. Fastmera äro de, sedan adeln nu integit en allmän medborgerlig ställning, löjliga och förnärmande för adeln. Men vet hvilken förtjusning leksaker och glitter, t. ex. en fjäder i mössan och litet guldpapper på kläderna, väcka hos barn, och man skrattar deråt, men är det då mindre löjeväckande att ridderskapet och adeln vilja i den dsg, som är, prunka och pråla med ett så fnaskigt prerogativ, som forum privil-gistum? Ja, hvad mer! Ar det icke ärekränkande för adeln att beträffande brott i krigstjenst vilja undandraga sig det rättmätiga straff, som är bestämdt för ofrälse militärer? På intet skymfligare sätt kan förfäders förvärfvade ära fläckas! Af dessa