Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 3

Bref till Lilly under en kanalresa), Af Lea. Jag begaf mig alltså på väg till Göteborg, glad vid tanken på att härnäst när jag mötte mina frågvisa vänner kunna säga — och detta innan de hunnit få fram ett ord: Jaha, mitt herrskap! nu har jag sett Göteborg; nu har jag rest kanalvägen; nu har jag stått vid Trollhästans brusande, vilda strömt — det är skönt, gudomligt, utomordentligt — och lemnen mig nu i rol Jag medförde ifrån Borås en dyrbar skatt, den man anbefallt mig att väl värda och helbregda föra till hufvudstaden, — det var en hund. Han ivstängdes i kupen bland fränderna sina, och vi, vännen och jag, kommo snart i det lifligaste samtal med en treflig reskamret, en filosofie kandidat. Han hade ett behagligt yttre, mycket lätt att uttrycka sig, mycken humor och öfver hela sitt väsende och person denna ungdomens morgonrodnad, den vi äldre med ljuft vemodig sakpad betrakta och beundra. Den är ett Taane från de tider, då hjeriat slog dubbla slag. Gud vet hvar timmarna togo vägen, men innan vi vissie ordet af, voro vi i Herrljunga, der vi skulle vänta i halfannan timma på Göteborgståget — snälltåget nemligen; vi hade hittills rest med blandade, — SHunden, utropade plötsligt min vän, (jag glömde honom naturligtvis helt och hållev) thunden skall ju i förväg med detia tåget — tänk om de slöppa ut honorn, så få vinyit besvär! 8) Se A. B. n:r 229 231 och 232.