Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 2

folk derate på platsen, då bröllopsskaran kom, Der är alltid lifligt och mycken rö: relse, men i dag var der ovanligt fullt a hvita mössor och blommor och bluser och srönsakskorgar. Jean de Tracy, som kände till kyrkan, förde Catherine till en sidodörr, som han öppnade för henne, men han väntade tills de andra kommo. Fontaine och refvinnan gingo först in, de öfriga följde, men på en gång stannade alla. Om den protestantiska kyrkan var dyster, så var denna nästan förfärande, då de kommo från solljuset och det rörliga lifvet deruite in i mörkret och stillheten här. Dessutom var högaltaret alldeles beklädt med svart; ljusen brunno dunkelt; smådingom, då man. hunnit vänja sig vid mörkret, såg man att djupt sorgklädda gestalter gingo upp och ned i kyrkan, medan man vid altaret sjöng ett reqviem för de döda, Catherine uppgaf ett rop och grep em af de närnast stående hårdt om ermen. : Åh, det är förfärligt! utbrast grefvinnan ofrivilligt. Det måste vars ett misstag, sade Dick. Det är icke denna kyrka.t Det händer ofta så i våra kyrkor? sade Reine stilla och 10g Catherines hand i sin, Jag tror ej att det är något misstag. Fontaine och grefven skyndade fråm för att tala vid en kyrkvaktare eller dylik embetsman, soma kom uppför en sidogång. Som Reine sade, det var icke något misstag, de vöro väntade; ett litet sidoaltare hade blifvit ordnadt för dem, der abbe Verdiers välbekanta ansigte någoriunda, men icke helt och hållet lugnade dem. Vi veta ju alla att bröllop och begrafning följas ät hör i veriden. Hvarför icke våga 8e på sanningen? Och dock var det sörgligt och nedslående detta, (Forts.)