Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 2

katolik, som ban sjelf, som förstod bättre som hade blifvit omsorgsfullt uppfostrad — kunde ådraga sig ett oberäkneligt ansvar. Ceremonien var snart slutad, men gref vinnan hade begått något misstag då hor befallt vagnarne tillbaka, så att när brud skaran kom ut ur kyrkan funnos åkdoner ej längre på platsen der utanför. Det va emellertid--blott ett litet stycke väg till. der andra kyrkan och man beslöt att gå till fots Kom, min fru?, sade grefve Jean och bjöc Catherine sin arm, under det Fontaine för. de grefvinnan de Tracy; sedan kom Marthe med barnen, och sist Dick med ett främmande fruntimmer som också kommit med mörgontåget från Petitport. Det var icke fru Merard. Hon hade, naturligt nog, nekat att bivista högtidligheten ; grefvinnan Ernestine också fann det utom all fråga att vara uppe så tidigt. Det främmande fruntimret var klädd i en proktig grå siuenklädning och en dyrbar ljns kaschemirsjal. Hoa stod på litet afstånd från de öfriga ch lyftade icke sina ögon från boken under hela vigselaktea. Grefvinnan de Tracy kunde i början icke begripa hvem det var, men Catherines blick klarnade då hon varseblef henne. Det främmande fruntimret såg på en gång biyg och stolt och förlägen ut. Hontyckte att alla menniskor sågo på henne, och det gjorde de troligen också, ty en skönare och ädlare gestalt än Reine Chrtiens hade ingen den tiden sett. Det rika buckliga håret doldes ej mer under mössan, och ögonen sågo större och irer strålande utunder hattskärmen; hon förde sig med mycket behag och en viss ståtlig hållning, som hoa ärft af sin mor. Inom sig fann hon sia släpande drägt högst otreflig, men hon Jätsade ej derom, utan steg modigt fram, som