Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 2

demoiselle?4 sade ban strålande af glädje. Kom, kom, ni är hemma här, det vet ni ju. Var hon hemma? Catherine tyckte att hon en stund varit vansinnig af tvifvel, mMisströstan, Ovisshet, och att förståndet nu återtagit sitt herravälde. Hon afskydde sig sjelf och fann sig alldeles ovärdig Fontaines godhet, och dock blef hon outsägligt rörd och tröstad deraf. Hon sade sig att hön nu funnit en verklig vän i nöden — att hon aldrig, aldrig skulle glömma hans bjertliga godhet, och detta löfte höll hon också. etta var sista gången hon vacklade i sitt beslut. En stund senare följde Fontaine henne tillbaka till slottet. Medan de gingo, frågade Hon omr han trodde att de hade ämnat skicka bort henne då de flyttade till Paris. Chere demoiselle?, sade han, huru skulle jag kunna veta det? Det både kan och icke kan vara möjligt. Jag frågar ej derefter mera, eftersom ni nu stannar här.? Jag kände mig så öfverflödig — det var som om ingen behöfde mig?, sade Catherine, då de gingo genom grinden. Butler satt ute på terråssen och rökte en cigarr. Han var ensam och såg trött ut. Då de kommo, steg han upp och gick emot dem-med en viss min af pyfikenhet och tillika litet sentimental. Hvarför stannade ni ej en minut, fröken George?? sade han. Jag sprang ut föratt ropa er, men ni brydde er allsicke om oss. Jag — jag hade icke lust att dröja der borta just då?, sade hon hastigt. Han hade således igenkänt henne!... Hos vände sig förvirrad till Fontaine och Kallade honom. till sig. Charles?, sade hon (det vår första gången hon så benämde honom) har ni... vill