Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 2

En gengäogare! — ja det var så ock I Ea död kärleks välnod ver det. Icke längre sedan än i går, sade någon med en lätt suck : Det gifves död, som är smärtsammare än döden sjelf; vänskap dör fast vänner lefva, och kärlek dör och det är det smärtsammaste ef allt. Ja, och ibland kommer någon och står utanför fönstret och ser det. Petitpere kom in ett ögonblick senare och fann Richard och Reine ännu stående i dörren. CHvad ha ni sogt åt den lilla engelska fröken? sade ban. Hon gick nyss förbi mig utan att säga ett ord, och jag tror att hon bade gråtit. Catherine vandrade emellertid med hastiga steg på hemvägen, lemnande dem ostörda med sin lycka?, som hon oupphörligt sade till sig sjelf. Hon gick emellertid icke tillbaka till slottet; hon vek af från den dammiga landsvägen in på en fotstig, som ledde upp bland bergen. Hon nådde slutligen den högsta klippans topp och satte sig der och såg ned på stranden. Vid hennes fötter växte några små konvolvulusrankor i eanden; vinden skakade de Jjusa, luktlösa blommorna; vågorna rullade mot stranden och solljuset tände en glittrande stjerna på en hvar af de svallande böljornas rygg. Hon klättrade ned från berget på en smal stig, som fiskrarne brukade gå, och kom ned på sjöstranden, der hon vid hvarje steg snafvade öfver småsten och högar af sjögräs. (Forts. följer.) O sancta simplicitas! Mitt namn är det märkvärdigaste af alla, sade en skånsk bond flicka, som hette Maria, ty jag är uppkallad efter jungfru Maria? — Åh bevars! genmälde Kjersti, då är mitt namn ändå märkvärdigare, ty jag är uppkallad efter sjelfva Kjersti himmelsfärdsag